Hans engagemang för botaniken, liksom för Öland, väcktes tidigt då han från 10-årsåldern årligen tillbringade några månader tillsammans med föräldrarna på Öland. Där samlade han växter och intresserade sig för den egenartade vegetationen.
Han var verksam vid ”Växtbio” (nuvarande Avdelningen för växtekologi och evolution), vid Uppsala universitet sedan 1953. Där fann han professor G. Einar du Rietz under vars ledning han klev in på växtsociologins fält. Bekantskapen med Herman Persson förde hans intresse tillbaka till Öland och speciellt till mossornas ekologi. Efter många somrars fältarbete publicerade han både sin licentiatavhandling och doktorsavhandling i Svenska Växtgeografiska Sällskapets Acta-serie, den senare 1964. Båda handlade om mossvegetationen i lövskogar på Öland. Mot slutet av 60-talet ledde Erik ett stort forskningsprojekt på Öland med syfte att studera Alvarets igenväxning – vilket dock snart förvandlades till en studie om dess överbetning.
Erik hade en docentur vid Växtbio. Han blev livet igenom kvar där, till dess att synen på senare år gjorde det omöjligt för honom att fortsätta studiet av mossor. Han skrev om mossor och deras ekologi på Bornholm och, främst, Madeira och Azorerna. Han deltog även i undervisning och handledning av studenter.
Erik Sjögren var ordförande i Svenska Växtgeografiska Sällskapet 1981–1999 och var 1978–2003 även redaktör för dess monografiserie Acta Phytogeographica Suecica. Senare blev han dess hedersledamot. Han ledde flera uppskattade exkursioner för doktorander och andra medlemmar i Sällskapet, inte minst till de oceaniska öarna.
Erik var, trots sin lågmälda framtoning, en bejublad talare vid Växtbios och Sällskapets otaliga fester. Med värme minns vi honom sitta i sitt överfyllda arbetsrum, där man innanför dörren fick ropa hans namn för att få veta om han fanns där eller inte.