Erik var son till provinsialläkaren Klas Nylén och hans hustru Annie i Svärdsjö. Hans intresse för arkeologi väcktes under gymnasieåren och han studerade i Uppsala.
Under kriget blev han ryttmästare vid kavalleriet. Det militära, som han bibehöll en kritisk inställning till, präglade honom för livet och bidrog nog till hans rättframma men dock varmhjärtade framtoning. Han kom också att älska hästar och ridning. Efter krigsslutet deltog han i Stenbergers undersökning av den gotländska järnåldersbyn Vallhagar. Där utvecklade han rutiner för att rationalisera den arkeologiska undersökningstekniken, bland annat genom ett av honom konstruerat fototorn. Hans idéer blev ledande för dokumentationen både i Sverige och i utlandet under lång tid.
1955 disputerade han och blev docent. Vid museet i Visby kunde han tillträda en unik antikvarietjänst som tillkommit genom ett särskilt riksdagsbeslut, för att stärka fornminnesvården på ön med sitt enastående arkeologiska kulturarv. En snillrik idé var att utbilda ett ”institut” av frivilliga som kunde stödja den arkeologiska verksamheten och samtidigt bredda intresset för kulturminnena.
Senare delen av 1950-talet och 1960-talet ökade arbetslösheten på Gotland och en rad motåtgärder vidtogs, bland annat påskyndades utbyggnaden av vägnätet. Detta krävde omfattande undersökningar. Dessutom kunde flera arkeologiska forskningsprojekt initieras av Erik, med betydelsefulla resultat.
Sammanlagt blev det en mycket omfattande verksamhet och många unga arkeologer fick då sina första fälterfarenheter. För sitt utvecklingsarbete och sin forskning utnämndes Erik 1984 av regeringen till professor h.c., en sällsynt utmärkelse.
Med Eriks bortgång har landet förlorat en av sina färgstarkaste arkeologer och undertecknad en utomordentlig lärare, kollega och vän.