Över Domplatsen i Västerås strålar i juletid en adventsstjärna med milt sken. Den lyser som Betlehemsstjärnan mot alla som passerar och visar vägen till Jesusbarnet. Just den här adventsstjärnan – en herrnhutarstjärna – var en gåva till biskopsgården från diakonen Else Marx, som själv var herrnhutare.
Hennes släkt har varit herrnhutare ända sedan Nicolaus och Erdmuthe Dorothea von Zinzendorf gav rörelsen asyl på sitt gods Herrnhut i Sachsen. Från starten på 1720-talet har herrnhutarna arbetat för en rättvisare värld och fört en och tyst och trägen kamp mot förtryck i alla dess former. Genom sina vårdhem och skolor har de inspirerat till reformer på många håll i världen, med den lutherska kyrkan som ram. Herrnhutarna, eller Moravians som de heter i engelsktalande länder, utmärker sig för ett socialt engagemang som aldrig gör skillnad på människor.
Elses far och mor kom till Sverige för att bli pastors- och föreståndarpar i den Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm. Där föddes fyra syskon, medan Else som var äldst redan hade sett dagens ljus hemma i Herrnhut.
I Elses familjebakgrund finns förklaringen till flera av adventstraditionerna i Sverige: adventsljusstaken, adventskalendern och adventsstjärnan skapades av herrnhutarna för att stimulera insamlingar till behövande. Else lärde sig från början att hålla hjärtat öppet för varje människas behov.
När Else Marx skulle fylla 20 träffade hon Gudrun Gestrin och när Elses familj flyttade tillbaka till Tyskland blev Gudruns närmaste släktingar även hennes. De gick båda på Samariterhemmets diakoniutbildning i Uppsala. År 1955 vigdes de till diakoner (diakonissor hette det då) i Svenska kyrkan och med sina gedigna utbildningar gick båda ut i samhällstjänst.
Else var sjuksköterska och Gudrun slutade sitt yrkesliv som avdelningschef inom äldreomsorgen i Västerås. Kristen tro brukar visa sig i värme och Else var varm som en kamin. Hon var äkta rakt igenom och hon gick öppen som ett barn genom livet. Som så många diakoner såg hon varje individ och hon kunde lyssna.
På juldagen räckte jag henne nattvarden hemma i bostaden den sista gången. Det stod ett milt sken omkring henne och jag tänkte på alla de sammanhang där hon på sitt stillsamma vis har spridit värme genom åren. När jag efteråt vandrade hem genom stan glimmade Betlehemsstjärnan i många fönster, den som visar vägen till Jesusbarnet.