Efter avslutad läkarutbildning i Uppsala började Elisabeth 1965 tjänstgöring som underläkare vid den då nyöppnade infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset. Hon arbetade kliniskt som läkare i över 30 år och upplevde den fortgående expansionen av infektionsspecialiteten och de viktiga vetenskapliga genombrott som ledde till ett förändrat infektionspanorama. Hennes mångåriga och breda erfarenhet gjorde henne till en mycket respekterad kollega. Hon hade alltid tid att dela med sig av sin kunskap.
Elisabeth var också en stark kraft inom den framväxande kliniska virologin. En stor del av hennes forskning utfördes på Statens Bakteriologiska Laboratorium. 1976 disputerade hon på en avhandling där hon använde sig av antigen-antikroppsreaktioner och immunfluorescens för att påvisa herpes simplex- och mässlingsvirus i olika provmaterial. Avhandlingen presenterade för den tiden nya och tidsbesparande diagnostiska metoder och blev mycket uppmärksammad så väl nationellt som internationellt. Elisabeth blev docent i infektionssjukdomar 1979.
Elisabeth var engagerad i flera medicinska föreningar och var vetenskaplig sekreterare i svenska infektionsläkarföreningen 1980–1983 samt verksam som universitetslektor. Under 1990-talet arbetade hon som chefläkare vid Akademiska sjukhuset där hon visade stort engagemang för sjukhusövergripande projekt. Bland många frågor hanterade hon det stora Legionellautbrottet på sjukhuset. Hon deltog också aktivt i uppbyggnaden av infektionskonsultverksamheten i samband med organtransplantationer.
Det är med stor tacksamhet vi tänker tillbaka på de många år som vi hade förmånen att få arbeta tillsammans med Elisabeth och ta del av hennes stora yrkeskunnande och varma personlighet.
För kollegorna vid infektionskliniken och Akademiska sjukhuset: