När jag kom till Uppsala stadsteater 1969 hade Bodil Mannheimer tillhört ensemblen i fem år. Hit hade hon kommit med teaterns nya chef Palle Granditsky och hans ensemble från Borås. En av Bodils första uppgifter i Uppsala var titelrollen i Federico Garcia Lorcas ”Yerma”, om vilken Sven Barthel skrev i Dagens Nyheter: ”Det är hennes första stora roll och hon har resonans för den, det finns både styrka och stilkänsla i hennes uppläggning av den, och hos henne motsvaras den utvärtes återhållsamheten av en inre intensitet”.
Bodil Mannheimer var född i Göteborg, där hon även hade varit elev på Stadsteaterns scenskola. Under flera decennier var vi kollegor och vänner, både på och utanför scenen. Första gången vi spelade tillsammans var i Jan-Olof Strandbergs uppsättning av Arnold Weskers ”Rötter”, där vi var systrarna Beatie och Jenny Bryant.
Bodil var en underbar motspelerska, naturlig och med svåröverträffad humor. Det fanns en energi och positiv inställning i allt hon gjorde, egenskaper som kom väl till pass under utdragna och ibland tålamodskrävande repetitioner.
Hennes självironi färgade ofta hennes roller, för att inte tala om hennes utsökta diktion, ofta till glädje för den äldre publiken. På åttiotalet spelade hon med framgång både Lars Norén och Edward Albee. Om hennes Martha i ”Vem är rädd för Virginia Wolf?” skrev Gunilla Kindstrand: ”Aldrig har väl hennes gestik och plastik kommit till sin rätt som här. Hon är fascinerande i sin vulgaritet och i sin skoningslösa behandling av George.”
Vare sig Bodil Mannheimer spelade i tragiska eller komiska pjäser färgade hon sina figurer med en kvickhet och ironi som var hennes egen och som gjorde att man både som publik och kollega kom henne och rollen hon spelade mycket nära. En gång när vi började repetera en pjäs viskade hon i mitt öra: ”Har du några bra scenerier på lager så plocka fram dem nu, för här lär du inte få några”.
Tack för de orden och många andra, Bodil.