Han avled på annandag jul, var född 1933 och skulle snart ha fyllt 92 år.
Bo förlänades hedersdoktorat fyra gånger, men ryckte på axlarna och ville tona ner det. ”Det blir ju så, förr eller senare”, försökte han, alltid lika noga med att inte förhäva sig.
Ja, det kanske ”blir så förr eller senare”, men då ska man nog ha en yrkesmässig meritlista i Bo Kjelléns klass. En lång rad tjänster på Utrikesdepartementet både hemma och utomlands. Svensk OECD-chef i Paris, ambassadör i Vietnam, Sveriges chefsförhandlare i miljöfrågor och i globala klimatförhandlingar. Central för att få igenom det miljöpolitiskt banbrytande Kyotoprotokollet var han också, och möjligen stoltast över just detta.
Bo – som var min morfars kusin – var en av Sveriges mest tongivande diplomater under 1900-talet. Bekant för en bred allmänhet var han däremot inte i lika hög grad, säkert delvis eftersom han var en genuint anspråkslös man.
Bo växte upp i Stockholm och tog sin pol mag-examen där, men såg alltid till att vattna sina västgötska rötter. Han hade tid för långa resonemang med vänner och släktingar, och tycktes värdera ett samtal med min morfar målaren lika mycket som han gjorde med diverse statsministrar. (Thorbjörn Fälldin var hans favorit i den skaran, av ett enkelt skäl: han kom alltid förberedd och påläst till alla möten.)
Sista gången jag träffade honom var i Uppsala, där han i många år bodde med sin hustru Gia. Hans goda humör var okuvligt, och blicken var som alltid riktad framåt. Han var bekymrad över en del dagsaktuella frågor – men i grunden en politisk optimist vars mjuka intelligens och ljusa sinne nu lämnar stora tomrum efter sig.