Om en anfader till Björn sjöng Gunnar Wennerberg: ”Kors, vad den Kraemer är bra för staden! Han bygger broar och planterar trän.” Samma omdöme kunde med fog fällas om ättlingen Björn. Som planchef för stadsbyggnadskontoret bidrog han i hög grad till att göra Uppsala vackrare. Själv var han särskilt glad över den lyckade omdaningen av Ulleråker från sjukhusområde till grönskande bostadspark. Björn var också en av mottagarna av UNT:s stadsmiljöpris 2007.
Kärleken till Uppsala väcktes i unga år, då Björn tillbragte många skollov hos morföräldrarna Viotti vid Österplan, varifrån man då hade god utsikt över staden. Under studietiden vid KTH upprätthöll Björn nära kontakt med Uppsala, bland annat genom Norrlandskören (sedermera Akademiska kammarkören), där han också träffade sin Margaretha. Tillsammans skapade de ett öppet hem – oavsett var de bodde – där man alltid spelade och sjöng: i trädgården på Valloxvägen i Knivsta, vid Stora Torget i Uppsala. Deras gästfrihet var legendarisk och kom – genom engagemanget i Svenska kyrkans internationella arbete – med åren att omfatta besökare från många länder, inte minst Indien.
Efter Margarethas bortgång 2004 fortsatte Björn att bjuda in till musikalisk salong, så småningom tillsammans med Rigmor. Från deras vackra hem på Thunbergsvägen – där några av Björns ljusa akvareller pryder väggarna – finns en inspelning, i vilken Björn (”Magistern”) sjunger Gluntar tillsammans med sin son Magnus, ackompanjerade av Adam Taube på gitarr. Nu har Björns sonora basröst tystnat, men bara i akustisk mening. Minnet lever och värmer. Björns ståtliga yttre gestalt motsvarades av en sällsynt inre resning, som väckte både tillgivenhet och respekt. Han var, med psalmistens ord, ”som ett träd, planterat vid vattenbäckar”.