Annandag jul somnade min syster Bibbi in på Juliahemmet, Ersta diakoni, där hon bott de senaste två åren.
År 2007 gick hon i pension efter 44 aktiva år som folkskollärare och två år senare fick hon diagnosen Parkinsons sjukdom, en grym sjukdom som långsamt brutit ner henne. De sista två åren på Juliahemmet blev dock ljusa, med god omvårdnad och kärleksfulla möten med nya och gamla vänner.
Minnena från vår gemensamma barndom dyker upp och fladdrar förbi i tankarna. Vi växte upp i Sunnersta, ett litet tryggt samhälle utanför Uppsala. Bibbi, som vi kallade henne, var det första barnbarnet i släkten, född under kriget, med stora förhoppningar och förväntningar på sig. Och jag som kom tvåa efter några år, beundrade min storasyster, härmade och lärde mig av henne. Hur man kunde hoppa hopprep, leka med pappersdockor och rita kläder till dem, sy egna kläder, åka skidor, börja i scouterna. Men bäst av allt var när Bibbi lekte skola med oss barn, innan vi fick börja första klass. Hon var en sträng fröken. Inget flum där, nej. Det var säkert även en bra träning för henne. Kanske hennes långa liv som pedagog började där i mammas syrum.
För efter studentexamen 1960 på Uppsala Högre Allmänna Läroverk, sökte Bibbi till Lärarhögskolan i Stockholm och efter drygt två års utbildning började hon sitt arbete som folkskollärare, först i Ludvika och sedan efter några år i Stockholm blev det flytt till Töreboda. Då hade Bibbi gift sig med Olle Carling och fått två små döttrar. Och eftersom mina första döttrar föddes samma år som Bibbis, hade vi och våra flickor, det vill säga kusinerna, nära kontakt med varandra under deras uppväxtår. Till glädje även nu 50 år senare.
Bibbi bröt upp från Töreboda 1986 och återvände till Uppsala. Fick tjänst i Sävja, Uppsävjaskolan. Där trivdes hon, var fackombud, tog emot lärarkandidater och stannade till sin pensionering. Och den dag jag fick komma på besök i hennes klass, se en rolig, glad och omtänksam och av eleverna älskad lärare med perfekt ordning i klassrummet förstod jag, (förvånad och stolt), att detta var hennes bästa liv.
Nu tar vi farväl av henne i Danmarks kyrka och tycker oss höra tonerna från kyrkans kyrkokör hon med glädje sjöng i.