Birger Petersson (1932–2022)

Birger växte upp i Södra Vi tillsammans med fem syskon. Efter avslutad folkskola arbetade han på familjegården med skogsarbete. Han avlade studentexamen vid Uppsala enskilda läroverk och blev medicine licentiat 1964. Under studietiden var han anställd som amanuens vid histologiska institutionen och påbörjade där doktorandstudier. Fyra år senare försvarade han en avhandling om de Langerhanska cellöarna. Han identifierade en undergrupp av A-celler, som man sedermera kunde visa bildar somatostatin. Några år senare beskrev han en metod för framställning av Langerhanska öar bestående av glukagonceller. Birger deltog i flera projekt, som syftade till att möjliggöra transplantation av insulinproducerande celler till diabetespatienter. Han handledde ett flertal forskarstudenter och var opponent vid många disputationer.

Då den biomedicinska utbildningen startades utnämndes Birger till universitetslektor och under många år var han studierektor. Birgers stora administrativa talang uppenbarades och han innehade flera tunga poster inom den medicinska fakulteten. Birger tjänstgjorde under åtta år i fakultetsnämnden och som prefekt vid histologiska institutionen. En första insats som ny prefekt blev att byta namn på institutionen till Medicinsk cellbiologi, som bättre beskrev verksamheten. Under sina sista verksamhetsår utnämndes han till biträdande professor. Vid sidan om de akademiska uppdragen tjänstgjorde han som ordförande i Akademiska sjukhusets direktion. Hans goda handlag i ledningens relationer till de anställda har omvittnats av många.

Bortsett från några läkarvikariat förblev Birger lärdomsstaden trogen. Gösta Knutssons villa på Walleriusvägen blev familjens i mitten på sjuttiotalet. Här lär många av berättelserna om Pelle Svanslös ha kommit till. Många institutionsfester och andra högtidsdagar firades där. När institutionsgöromålen tillät drog Birger med familjen till hemtrakterna i Fågelhem och Södra Vi. Birger var en entusiastisk joggare, som i ungdomen visat talang för löpning. Tillsammans med institutionskollegor hade han för vana att springa i Stadsskogen två eftermiddagar i veckan.

Saknaden efter vår trofaste vän och kollega är stor. De sista åren träffade vi honom vid Upsala Läkareförenings möten. Hans 17-åriga prefektförordnande vittnar om den breda uppskattning han åtnjöt i vida kretsar.