Berit var anställd dels vid Institutionen för tillämpad psykologi (ITP) från och med den 1 januari 1990 till och med den 9 januari 1996, omväxlande som högskolelektor och professor. Efter sammanslagningen av ITP och dåvarande psykologiska instiutionen den 1 juli 1996 anställdes hon som vikarierande professor på 50 procent under tre perioder 1996 – 1999 och som universitetslektor 100 procent under tre perioder samma tid. Den 1 januari 2001 tjänstgjorde hon som professor till 100 procent tills hon gick i pension 4 januari 2009.
Berit var specialiserad inom det utvecklingspsykologiska området där hon undervisade såväl inom grundutbildninen som inom forskarubildningen där hon också var handledare av forskarstuderande. Hon var också mycket kunnig i forskningsmetodik, Hon var mycket strukturerad i det hon företog sig. Därtill var hon en intresserad och duktig lärare. Hennes arbete präglades av kunskap, effektivitet och kvalitet. Hon var aktiv inom institutionen i olika aktiviteter och hon var känd för att vara pålitlig och hon var också känd för att leverera sina uppdrag i tid.
Under slutet av sin akademiska tid blev hon prodekanus och dekanus i samhällsvetenskapliga fakulteten under sex år. Hennes arbete var uppskattat och hon belönades med Gustav Adolfsmedaljen i guld. Hennes arbete som ordförande i projektgruppen för Campus Blåsenhus nämns som en särskild merit.
Avslutningsvis ska ytterligare ett bevis för Berits förtjänster som akademisk lärare och forskare nämnas. År 1986 fick hon det så kallade Oscarspriset för yngre forskare "som genom vetenskaplig skrift gjort sig mest förtjänt och inger de bästa förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författarverksamhet vid universitetet”.
Vila i frid Berit och tack för ett mycket gott dagsverke. Det är tomt efter dig.