Berit Hagekull (1944-2024)

Berit var både kollega och vän, för en av oss med start för närmare 50 år sedan, redan innan hon påbörjade sitt doktorandarbete. Hon är djupt saknad. 
Berit kom att ingå i den forskargrupp vid Institutionen för psykologi vid Uppsala universitet, som då tog sin början. Hon blev central i dess inriktning genom att som ämne för avhandlingen intressera sig för barns utveckling. Redan vid den här tiden blev Berits forskarförmåga uppenbar och hon fick efter disputationen Oscarspriset, vilket förlänas yngre personer som ”ger förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författarverksamhet”. En förhoppning som bekräftades genom hennes växande publikationslista och så småningom genom att hon befordrades till professor. 
Berits verbala begåvning, vilken blivit synlig redan under avhandlingsarbetet tjänade både henne och hennes medarbetare väl. Som medförfattare kunde man dra stor nytta av hennes rika flöde och goda språkkänsla både på svenska och engelska. Hon fastnade inte i artikelskrivandet så länge hon hade ”en börjmening”, ett uttryck som Berit myntade och ofta använde. 
Forskargruppen utvidgades successivt och några i den kom att bli Berits doktorander. I den livliga seminarieverksamhet som gruppen hade var Berit en stimulerande deltagare. Hon kunde ha en kritisk blick men gav konstruktiv kritik, ofta med goda förslag på förbättringar. Genom sitt intresse för barns temperament och personlighetsutveckling, inom vilka områden hon blev en föregångare i Skandinavien, kom hon att bidra starkt till gruppens kunskaper och forskningsfrågor. Hon initierade och höll kontakten med viktiga internationella forskare inom området och på Berits initiativ utnämndes en av dessa personer till hedersdoktor. 
Berits breda kompetens uppmärksammades även utanför vår institution och hon gjorde mot slutet av sin gärning vid universitetet tjänst som prodekan och dekan.