Arne växte upp i Nynäshamn, men formades till den naturmänniska han var i kontakten med den sörmländska skärgården vid morföräldrarnas gård i Kängsta by i Ösmo socken. Där kom han tidigt i kontakt med ett idag svunnet bondeliv med skogsskötsel, slåtter, jakt och fiske.
Efter studentexamen i Strängnäs skrev han in sig vid Södermanland-Nerikes nation i Uppsala 1965. Där blev det studier i naturvetenskapliga ämnen med slutligt fokus på zoologi. 1979 disputerar han på avhandlingen Ecology of owls-especially the ural owl, Strix uralensis, in central Sweden som rörde slagugglans ekologi.
Arne var en framstående ornitolog, ”fågelskådare”, som många av oss säger. Han befann sig ständigt på utflykt runt om i Uppland på span efter sensationella men även alldagliga observationer. På Öland var han en årlig gäst. Forskarlivet erbjöd resor jorden runt till konferenser och olika forskarmöten. Efter ett forskarmöte i Uppsala guidade Arne den kände biologen Richard Dawkins till en plats där spillkråkor häckade. Det var en hög önskan som uppfylldes. Spillkråkan finns nämligen inte att se på de brittiska öarna.
Arne tillbringade ett år i Cambridge som stipendiat där han bl. a. ägnade sig åt studier i järnsparvens ekologi. Arnes magnum opus blev The pied Flycatcher som baserade på forskning i Sverige, Finland och norra England. Den genomfördes i samarbete med Rauno Alatalo, känd finsk fågelforskare. Den har blivit allmänt spridd i den ornitologiska forskarvärlden.
Utöver fågelintresset hade Arne vida kulturella intressen. Han hade en omfattande beläsenhet i nordisk litteratur och upplevde sedan tidigt 1970-tal en obruten svit av OD:s capricer, då han även valdes in i Juvenalorden.