På en mottagning hos Sigrid Kahle blev jag 2012 bekant med Annika. Vi kom sedan att träffas regelbundet under tio år, på somrarna på Öland där hon hade en undangömd skrivarstuga, resten av året här i Lagga. Vi åt middag. Efteråt satt vi ute på altanen, oavsett väder. På vintern satte hon på sig min vargskinnspäls. Hennes spröda, tunna väsen nästan försvann vid den stora pälskragen. Vi lyssnade på Sjostakovitj. Hon högläste sina översättningar av Tsvetajeva, Majakovskij, Pusjkin, Ajgi. Med sina översättningar var Annika ett öppet fönster för Stalintidens paradoxalt så storartade kultur. Tillsammans såg vi Rembrandts samlade teckningar och etsningar och Dürers träsnitt.
Båda hade vi förmånen vara Sara Lidmans vänner. Det var Sara som 1951 erbjudits plats som guvernant åt två flickor hos militärattachén i Moskva, Stig Wennerström. Hon blev förhindrad och gav sin plats åt Annika. Under ett halvår i Moskva lärde Annika sig kurant vardagsryska – helst ute i köket hos tjänstefolket. Längre fram blev hon god vän till Joseph Brodsky och hade honom som gäst på Österplan. Hon fick Pusjkinmedaljen 2012 och blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 2005.
Annika kallade sig anspråkslöst för ”skribent”. Hon var en arbetsmänniska. Inte en dag utan en rad. När Sara Lidman i sin dagbok (1981 7/9) erinrar sig 1940-talets Annika som ”änglalik”, ja ”sagolik” så kan vi som därefter kände henne intyga att så förblev hon. Hela människosläktet var hennes familj. Mot alla vara hon gladlynt och förbindlig. I juli fick vi båda veta att vi hade cancer. Fjorton dagar före hennes bortgång talades vi vid i telefon. Jag föreslog att vi skulle träffas. Annika sa: ”Det blir i den andra världen!” Vi har ju alla rätten till vår död. Likt Aristoteles slutade Annika att äta. Vi är många som saknar detta soliga väsen. Den som skriver dessa rader är snart 99 och kan lugnt säga: ”Jag avundas Annika.”