Vi kallade henne ABO, vår klassföreståndare de två sista åren på den fyraåriga latinlinjen på Karolinska läroverket i Örebro. Vi hade haft två manliga lärare i latin de två första åren och märkte skillnaden tydligt, när en kvinnlig lektor satt framför oss. Filosofie licentiat var hon bevars och det var märkvärdigt då, dvs 1964.
Speciellt viktig blev ABO för oss två, Birgitta och Gunnel, eftersom vi valde grekiska de två sista åren. Detta innebar, att hon satt framför oss två (plus fyra grabbar från Nikolailäroverket i grekiskan) under 12 timmar varje vecka i två år.
Att vi hade en kvinnlig lärare framför oss blev extremt tydligt under vårt första arbetsår tillsammans, när vi såg hennes mage växa och växa och vi fick veta, att lilla Astrid skulle få ett syskon. Det var spännande! När vi började fjärde ring hade lille Nils anlänt och ABO fick springa hem och amma honom i pauserna mellan Odysséens sjätte sång på grekiska, puniska krig på latin mm.
ABO och vi två kom varandra mycket nära. Hon bjöd på sig själv och delade med sig av både glädjeämnen och bekymmer. Hon kunde bli rent fnissig, när hon vissa måndagar berättade om den gångna helgens besök hos maken Magnus i Uppsala och vi hörde namn nämnas på bl a personer, som senare skulle bli våra lärare och kollegor. När Magnus besökte Örebro, gick familjen ibland till Karro och tittade på sina diabilder. ABO tog oss med inte bara till Italien och Grekland, utan också till Jordanien, till Petra. Vi jobbade hårt på våra lektioner, men vi hade roligt samtidigt. När vi själva blev akademiska lärare fanns något av henne med i våra relationer till våra studenter. Vi ville vara professionella och mänskliga på samma gång.
Vi blev hembjudna till henne en kväll som extra förberedelse inför studentexamen. Hon var väl medveten om den skräckblandade påfrestning, som muntan innebar, men gjorde allt hon kunde för att avdramatisera situationen.
Tack, ABO! Vila i frid!