I Adolf Fredriks församlingshus i Stockholm hänger en rad vördnadsbjudande porträtt av alla kyrkoherdar som verkat där sedan 1600-talet. Bland dem växte Andreas upp. Pappa Robert var präst och akademisk teolog, mamma Anne-Marie Sveriges första utbildade kvinnliga fängelsekurator.
När Andreas började läsa i Uppsala gick han med i kulturradikala Verdandi vars ”Ateistens handbok” utkom 1964 i föreningens skriftserie. Det kunde se ut som en föräldrarevolt från Andreas sida men var nog mer ett uttryck för vanan att tänka självständigt, en del av kulturarvet hemifrån. Ett arv som kanske också förklarar hans yrkesval som psykolog och psykoanalytiker, en sekulär variant av det eviga mänskliga sökandet.
Andreas bidrog stort till Verdandis roll som opinionsbildare i Uppsala under1960-talet, bland annat som dess ordförande. Föreningens anor sedan Karl Staaffs och Hjalmar Brantings dagar gavs nytt liv av de unga generationer som strömmade till universiteten. Här hölls teach-ins om kriget i Vietnam, talare kom från alla kontinenter, seminarier och debatter lockade ibland tusentalet åhörare. Andreas insatser under dessa hektiska år gällde ofta jämlikhet och socialpolitik. En uppmärksammad teach-in, ”Det svenska klassamhället”, inspirerade till ännu en titel i föreningens bokutgivning. Andreas var redaktör.
Vi gamla verdandister sörjer den vänliga, lyssnande och klarögda Andreas. Vi är tacksamma för att han mer än kanske någon annan vårdat föreningen fram till idag. Den drabbades av andnöd under det vänstervridna sjuttiotalet, men återuppväcktes för trettiotre år sen av en grupp forna medlemmar. Den blev i huvudsak en diskussions- och föreläsningsklubb i Stockholm under Andreas ledning.
Andreas önskan var att se Verdandi födas på nytt som forum för ett gränsöverskridande, demokratiskt och kulturellt progressivt samtal i studentlivets Uppsala. Det behovet är starkare än på länge. Hans önskan vägleder oss som arbetar kvar i föreningens styrelse.