Anders var en mångkunnig, vänsäll och oerhört kreativ person, alltid med en idé, ett infall, eller en drastisk kommentar till världens och vetenskapens märkligheter och möjligheter. Man hade aldrig tråkigt och blev alltid glad tillsammans med Anders. Hans kretsar och vänner var liksom idéerna mångahanda med hans nyfikenhet, breda bildning och beläsenhet som utgångspunkt. Han brukade säga att reservofficersutbildningen visade honom ledarskap, ingenjörsutbildningen hur man ska räkna och läkarutbildningen hur olika människor (inte bara patienter) ska förstås.
Samhällets och sjukvårdens orättvisor beskrev han i tidskriften Motpol och läkaryrkets förutsättningar främjade han i Läkarförbundet. Han blev en lysande kirurg, först hos Gustaf Liedberg i Eskilstuna, därefter vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där fångades han av forskningens möjligheter med början i en doktorsavhandling i epidemiologi 1990.
Efter flytt till Karolinska Institutet 1997 utnämndes han till professor i klinisk epidemiologi och skapade en oerhört framgångsrik forskningsenhet och forskarskola där generationer av läkare och andra forskarstuderande lärt sig både det epidemiologiska hantverket och ett förhållningssätt till forskningen med etik och klinisk relevans i centrum; Ett seminarium med Anders var oftast fullt av överraskningar och idéer, många också genomförbara. Anders bjöd alla på sin kreativitet. Som en följd av hans engagemang för forskningsetik blev han brett anlitad för utredningar av forskningsfusk, var under många år medlem i KIs forskningsetiska nämnd, och blev KIs första vetenskapliga ombud.
Anders fick många erkännanden, bland annat som adjungerad professor vid Harvard mellan 2002 och 2007, som prefekt vid institutionen för Medicin Solna 2007 till 2015 och som mottagare av KIs stora silvermedalj 2017.
Vi saknar vår fantastiska medmänniska och vän