Anders studerade till veterinär i Stockholm. Efter veterinärexamen var han verksam vid veterinärhögskolan i Stockholm, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala samt vid Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Han disputerade 2008 på en diger avhandling om sjukliga förändringar hos svenska sälar i relation till miljögifter.
Vid Naturhistoriska Riksmuseet studerades sedan 1960-talet miljögifternas förekomst och effekter på faunan. Minskande antal sälar och allvarliga fortplantningsskador bland Östersjöns sälar kunde under sent 1960-tal och tidigt 70-tal relateras till höga halter av miljögifterna DDT och PCB. Som anställd vid Institutionen för patologi vid SLU och riksmuseet ingick han från 1977 i ett forskningsprojekt om sambandet mellan miljögifter och sälarnas hälsa.
Anders insats som patolog och forskare hade en fundamental betydelse för insikten om vidden av Östersjöns problem. Under 80-talet påvisade han ett sjukdomskomplex hos gråsälar och vikare med en rad sjukliga förändringar i olika organ där en förstoring av sälarnas binjurar var central. Förändringarna kunde kopplas till PCB. I komplexet ingick även allvarliga käkskador. Studier av kranier i museets samlingar visade en historisk utveckling av förändringarna där skadorna började uppträda redan under 1960-talet för att sedan öka och nå en kulmen under 1980-talet.
Hans djupa erfarenhet som patolog fick en avgörande betydelse vid massdöden av knubbsälar 1988 då europeiska knubbsälspopulationen drabbades av ett då okänt virus. Vid sina obduktioner av de döda sälarna påvisade han en sjukdomsbild liknande valpsjuka hos hund. Hans fynd satte de europeiska virologerna på rätt spår vid deras arbete med att identifiera viruset som fick namnet Phocine distember virus (PDV).
Långt efter sin pension 2002 var Anders verksam vid riksmuseet och hans sista obduktion av säl skedde 2013. Anders ställde stora krav på sin roll som forskare och hans resultat blev därför internationellt respekterade. Han var en blygsam och försynt person som inte strävade efter uppmärksamhet. Anders var en hedersman och därtill en ytterst omtänksam och vänlig människa och mycket omtyckt av sina kollegor på museet.