Anders Bergman föddes på Ingarö. Efter examen vid Kungl. Veterinärhögskolan knöts han 1974 till dess institution för patologi och efter en period på Statens Veterinärmedicinska Anstalt till Naturhistoriska Riksmuseet. Han disputerade 2008.
Anders gjorde sig ingen brådska i livet. Studenten tog han vid 22 års ålder, veterinärexamen vid 33 och disputerade vid 71, vilket speglar hans förmåga att reflektera över fritiden, arbetet och livet. Allt fyllt med kvalitet.
Kvalitet utmärkte också hans forskning som helt ägnades hälsotillståndet hos Östersjöns sälar och orsakerna till populationens nedgång under slutet av 1900 talet. Han identifierade de karakteristiska organförändringar som i samarbete med toxikologiska forskare kunde knytas till industriella miljöföroreningar med främst PCB and DDT.
Hans djupa kunskap i patologi blev internationellt uppmärksammad också när han sensationellt visade att de tiotusentals sälar som då dog i de västeuropeiska haven och engagerade många länders miljörörelser, i själva verket hade fallit offer för epizootier av valpsjuka. Denna upptäckt var förstasidesstoff med Anders foto i New York Times. Anders brydde sig föga om denna uppmärksamhet liksom institutionens önskan att han skulle disputera. När han gav med sig fick disputationen hållas i en av SLU:s större salar för att rymma alla åhörare.
Hans humor var varm, stor och djupsinnig och med en elegant penna skrev han kupletter som ibland framfördes på franska. Hans avhandling om miljöförstöringen i Östersjön pryddes med teckningen av en pojke som kastar vatten i en sjö med texten Ne buvez jamais d'eau.
Anders älskade skärgårdslivet och hur det beskrevs av Strindberg och blev sitt Ingarö trogen där han med egna ord växte upp på ”strömming och tjuvskjuten tjäder”, och ofta vandrade i skogen som den naturromantiker han var. I Ingarös vackra kyrka fick vi ta farväl av en mycket stor kollega och kär vän.