Åke var vår vän i 55 år, sedan våra år på Katedralskolan 1968-71. Åke var en ovanligt generös och vänlig person, ständigt öppen för samtal och diskussion. Hans stora familj stod alltid i första rummet för honom, men han hade också breda intressen i politik, vetenskap, litteratur och konst, liksom av att dryfta andra av tidens stora frågor. Vi minns honom för hans osentimentala, ofta lätt drastiska syn på livet, för hans stillsamma humor och ett förlösande skratt.
Vi bär alla med oss goda anekdotiska minnen av Åke: om en flyttning till Stockholm där en skåpbil bröt samman mitt på Västerbron, om resor i Europa med skrangliga bilar, om hans omtanke om ett av vännernas barn som gjorde PRAO på UNT:s redaktion, om gymnasistallvarligt arbete med skoltidningar på Katedralskolan, om ett vänligt ironiskt kåseri i UNT där en av oss porträtterades.
I sin yrkesroll som reporter för medicinsk forskning på Upsala Nya Tidning under fyra årtionden var Åke den främste i vårt land och mångfaldigt prisad och belönad. Andra medier följde noga Åkes bevakning och på nyhetsbyrån TT talade man redan på 80-talet om ”en sprossare” som en viktig nyhet om medicinsk forskning. En av drakarna i Stockholm försökte värva honom, men Åke tackade nej efter kort betänketid. Att börja pendla eller flytta från Uppsala kompenserade inte för högre status och bättre lön på en rikstidning.
I allt som Åke gjorde fanns ett stort mått av respektlöshet - och det var kanske genom denna han vann så stor respekt både i sin läsekrets och i den forskarvärld som var hans källa och kunskapsbas. I sina tidiga skoltidningsalster hade han ofta respektlösa pastischer och stilexperiment; i hans mångåriga seriestripp “Ormen Arne” dök det regelbundet upp parodier på kända konstverk. De skruvade iakttagelserna och torra ordvitsarna i “Ormen Arne”, var på många sätt en spegel av Åkes egen personlighet.
Respektlösheten mot titlar och auktoriteter fanns där mot en botten av stor respekt för verklig kunskap. Att bli hållen som idealist skulle han ha betackat sig för. Och det är kanske med denna blandning av att vara lyssnande men inte inställsam, att vara respektlöst respektfull, som Åke vann vår och andras tillgivenhet.
För oss var han dock mer än något annat en lojal vän, alltid beredd till ett personligt samtal under nära sex årtionden. Åke är djupt saknad.