Adam Taube (1930-2023)

Min granne, vän och studentkamrat Adam har lämnat mig, vänner och studentkolleger i sorg och saknad och i djup tacksamhet över många års stark och glädjerik gemenskap.
Redan som barn lärde jag känna Adam genom grannskapet på Thunbergsvägen i Uppsala. Han bodde med sin familj i Villa Luna, mitt hem var Villa Tiselius. Vi delade spännande äventyr i de djupa lerdiken, som föregick nuvarande kyrkogård. Jag minns Adam som vigselförrättare i ett lekbröllop på vår terrass, iförd sin mormors antika svarta förkläde och hög hatt – en uppgift som passade honom förträffligt!

Så möttes åter våra vägar i gymnasiet vid Högre Allmänna Läroverket, nuvarande Katedralskolan. Adam har själv berättat om detta i sina memoarer ”Mest medvind”. Adam och hans vän Tom Norman var angelägna om att förbättra sina betyg med tanke på vidare yrkesutbildning. De vände sig till rektor Mats Redin för råd. Villkoret var att de båda skulle ”lyckas” med att bli underkända och tvingas gå om året i tredje ring! Detta lyckades och Adam blev min klasskamrat i R IV a. Vi tog alla studenten 7 maj 1952.

Maj 2022 firade vi 70-årsjubileum i Uppsala. Adam var djupt engagerad i detta, liksom han alltsedan 1952 varit en drivande kraft i våra många studentjubileér. Det var något ovanligt med R IV a – vi trivdes så fint med varandra och det kändes meningsfullt att mötas. Adam följde oss alla noga med kontaktuppgifter, adresser och telefon. Jubiléerna förbereddes grundligt med besök på bland annat Katedralskolan och möten med gamla lärare. R IV a hade förmånen att ha såväl Adam Taube som Anders Wall i klassen. Adam öppnade sitt hem Villa Luna, liksom Anders öppnade sina hem, Starfors säteri och Strandvägen i Stockholm. R IV a kunde mötas i personliga vackra miljöer!

När jag 2007, efter 53 år, på egen hand återvände till Uppsala fanns Adam där med trygghet och support och vi återupptog vår långa vänskap och vårt umgänge.
Otaliga är de långa telefonsamtal som under åren utväxlats. Alltid innehållsrika givande samtal om allt vi båda upplevt under våra långa liv i olika sammanhang. ”Hej Adam, det är Eva!” 
Adam Taube hade i grunden en glädje, som var livgivande. Kroppen blev svagare – så som han själv beskrev det ”skred han långsamt fram”. Han hade glimten i ögat!