Vi sitter på hennes stora balkong på Stationsgatan och njuter av utsikten medan hon berättar om sitt liv. Catrin växte upp i Knivsta. Familjen var aktiv i Svenska kyrkan där, och besökte ibland Alsikesystrarna.
– Att hjälpa flyktingar – på den tiden från Rhodesia – fanns under hela uppväxten. Att träffa människor från andra länder var spännande och intressant.
Lika givande var kontakten med den äldre generationen. Kärleksfullt berättar hon om farfar och morfar, Upplandsbönder med hängslen och bestämda åsikter som de gärna luftade.
– Jag fick tidigt en egen relation till dem, och var med i diskussionerna. De stöttade mig i att gå mina egna vägar. Farmor och mormor var inte synliga på samma sätt, reflekterar hon.
Som barn ville hon bli författare eller forskare. Hon tyckte om att skriva/läsa, och är än i dag förtjust i ord. Även fascinationen av vetenskap och nya upptäckter finns kvar.
– En hel del av det man lärde sig i skolan är inte sant längre, som att hjärnceller inte kan återbildas.
Catrin tog studenten på Fyrisskolan efter fyraårig elkraftteknisk linje med toppbetyg - ett konkret resultat av en kampanj på hennes högstadium för fler kvinnliga ingenjörer.
– Jag kände tidigt att jag ville ha en bra utbildning, så jag hade valfrihet.
Hon arbetade sedan som driftingenjör på Stockholm Energi, och läste sedan Industriell ekonomi med elkraftinrikting på KTH. Examensarbetet skedde i Tanzania, där hon jobbade med ett projekt kring eldistribution.
– Jag kom dit 1994, och förstod inte varför folk ideligen sa: "Beklagar sorgen". Till slut förstod jag att det var Olof Palmes död de syftade på - så många år senare.
Här träffade hon Florence Gwang'ombe, en av Tanzanias första kvinnliga elkraftingenjörer, och här grundades Catrins kärlek till landet, kontinenten och människorna. De båda elkraftingenjörerna har nu umgåtts i 23 år; självklart kommer Florence till 50-årskalaset.
Efter KTH började Catrin på Vattenfall, och blev kvar i 13 år. Hon genomförde avregleringen av elmarknaden, och byggde ihop funktioner över landsgränser i det internationaliserat Vattenfall. Det blev många resor till Tyskland, Polen, Danmark, Finland, Norge och inom Sverige.
– Jag trivdes bra, men en äldre kollega gav mig en tankeställare. Jag kände att det var dags att "flytta hemifrån".
2009 började hon som it- och kommunikationschef i Vallentuna. It-kunskaperna hade hon redan med sig, och hon struntade i omgivningens skepsis mot en kommunal arbetsgivare.
Några år senare öppnade hon eget som interrimschef/coach. Ett uppdrag var som it-chef på Socialstyrelsen, där hon arbetade med omstruktureringen av Socialstyrelsen och blivande IVO.
– Jag skulle velat bli samhällsvetare också. Socialstyrelsen blev min samhällsvetarutbildning fast i praktisk form, säger Catrin som jobbar mycket – och med glädje.
Därför är återhämtningen desto viktigare.
– Balans i livet är något jag inte fick till riktigt. När jag försökte ramlade jag bara omkull. Jag tycker helt enkelt OM att jobba jättemycket, säger Catrin som dock har lärt sig när det är dags att gå ner i varv:
– När jag börjar se inre syner av fjällkedjor och vandringskängor vet jag, skrattar hon.
2014 blev hon Uppsala kommuns it-chef, och basar i dag över 170 anställda. Här mötte hon en splittrad verksamhet, men lyckades tillsammans med personalen att göra Uppsala till en av landets mest drivande kommuner vad gäller digitalisering. Därför vann Catrin priset som Årets offentliga chef år 2015.
– Jag är oerhört stolt över priset, säger Catrin som tror hon fick utmärkelsen för att hon inte bangade för det svåra i en turbulent tid.
Nu ska hon iväg på heldag med sina stab,
– En lyxdag blir det, då vi får vara tillsammans, koppla ihop oss och prata färdigt. . Människor är det roligaste jag vet, och teknik har med människor att göra!