Peter Strang säger att karaktären Dödshjälparen inte är en svartvit eller ond figur.
Oväntade dödsfall börjar ske på närsjukhuset för palliativ vård strax bakom Stabby prästgård. Många av patienterna är svårt sjuka och prognosen pekar bara åt ett håll. Men vissa av dem verkar dö i förtid. Kan det vara någon som påskyndar döden?
Det är handlingen, i mycket korta ordalag, i Peter Strangs spänningsroman "Dödshjälparen". Den utspelar sig i ett fiktivt närsjukhus som författaren placerat strax bortom Stabby prästgård.
– Jag känner till området väldigt väl från min tid i Uppsala. Jag har bott på Kyrkogårdsgatan och joggat i den vackra miljön. Jag tänker mig att sjukhuset ligger nånstans i grönskan, bland björkarna som vajar lite och med utsikt över de stora gröna fälten säger han.
Peter Strang befinner sig på Gran Canaria i en bungalow i San Agustin, ett ställe byggt av svenskar för svenskar och där de boende runt 19-tiden börjar prata tystare på sina balkonger, enligt Strang. Bra för att skriva och fokusera, konstaterar han. Han beskriver sin utsikt över Atlanten där svaga vindar drar över vattnet. Termometern visar 27 grader i skuggan.
Han är cancerspecialist och professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet samt forskare vid Stockholms sjukhem. Som ung läste han medicin i Uppsala och arbetade sedan på Akademiska sjukhuset som allmän onkolog och senare gynekolog.
Frågan om dödshjälp har aktualiserats på nytt de senaste åren och det finns politiska förslag om en utredning för legalisering. Peter Strang vill med sin spänningsroman problematisera frågan om var gränserna går mellan dödshjälp, självmord och mord, men utan att ge några pekpinnar.
– Jag har valt att skriva i jag-form. För att hålla spänningen uppe är det oklart ända fram till slutet om dödshjälparen är en man eller kvinna. Dödshjälparen är ingen svartvit eller ond figur, men en person som har tänkt mycket på detta med dödshjälp och som har vissa saker i bagaget, är fascinerad av ämnet och har läst mycket om dödshjälp. Men min bok ger inga rätt eller fel. Jag vill att läsaren själv ska få ta ställning till dödshjälparens tankar.
Att han valt att skriva en spänningsroman förklarar han med att han själv tycker om att läsa spänning, han ser det som avkopplande underhållning. Han svarar snabbt, mycket snabbt, på vem som är hans favoritförfattare.
– Henning Mankell, utan tvekan. Han skrev alltid spännande böcker med undertext och bra psykologi. Jag vill också ha en undertext i mina romaner, mer eftertänksamhet, utan fokus på blod och våld. Jag vill ta upp existentiella problem, som när någon i en svår situation gör något som inte borde göras, säger han.
Hur mycket av dig själv finns i dödshjälparen?
– Väldigt lite... jag vet inte vem i romanen jag liknar mest... Vera kanske... (här skrattar han gott och länge). Jag har mött över tiotusen patienter och att få gå in i hur en patient tänker är nyttigt. Jag har tidigare skrivit existentiella böcker, men i en skönlitterär roman kommer man ännu närmare, man är inuti sina karaktärer. Det är väldigt lärorikt att gestalta en känsla, att exempelvis göra någon till en riktigt tvär människa och sedan märka att oj, det där kom ju väldigt lätt, det var inte svårt att skriva, det ger självkännedom, säger han.
Promenader hör till Peter Strangs dagliga rutiner på Gran Canaria.
De gånger Peter Strang har fått frågan av patienter om han kan hjälpa dem att dö, har de flesta haft ångest och rädsla för vad de hört sägas. För vad som kanske skulle kunna hända. Som att slutskedet är förenligt med mycket intensiv smärta. Andra har beskrivit känslan av att sjukdomen gått så långt och att livet ändå varit bra, de känner sig ganska färdiga och vill inte vara en belastning för sina barn.
– Ångest är reellt och då är det viktigt att som läkare kunna erbjuda smärtlindring. Ur ångestsynpunkt skiljer sig inte upplevelsen vare sig du tror att mördaren är i huset eller om du vet att mördaren är i huset. De gånger jag hjälpt hittills har jag kunnat vända patientens önskan om att dö. De allra flesta går att behandla genom kunskap om smärtlindring.
Har inte alla läkare den kunskapen?
– Den vanligaste orsaken till att söka sjukvård är smärta. Ändå får läkare väldigt lite utbildning i ämnet, vad gäller smärta vid cancer ges endast en halv dags utbildning. Vi har arbetat för att få in mer smärtutbildning, men det sker ingen styrning uppifrån. Det är lite moment 22, säger Peter Strang.