Klas Gunnarsson var 13 år gammal när han åkte på sitt första läger på Hamregården 1975.
– Det var ingen självklarhet för mig att åka. Det var ju äldre barn som var 15 eller 16 som åkte dit, och dem var jag ju lite rädd för. Men jag minns att jag tyckte det var så märkligt att de äldre faktiskt ville umgås med oss som var yngre. Åldern spelade ingen roll, säger han när UNT träffar honom på hans kontor vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala.
I dag, 41 år senare, har han varit med på närmare 700 läger vid Hamregården. 170 tillfällen som deltagare och resterande som ledare eller direktor för hela stiftelsen. När Klas Gunnarsson var i 20-årsåldern blev han tillfrågad om att ta över verksamheten efter pastorn Olof ”Hampan” Hambraeus som grundade gården. Då hade han precis påbörjat sin civilingenjörsutbildning.
– Jag blev väldigt förvånad, men funderade bara en dag innan jag tackade ja. Jag älskade gården visste vad den betydde ungdomanar, det kändes viktigt.
Han disputerade 1992 och lämnade Uppsala för Hamregården, i Orsa. Han kom tillbaka till Uppsala först 2001 för att forska på deltid i fasta tillståndets fysik. I dag är han lektor inom samma ämne. Under tiden i Orsa anordnade han en mängd läger, ritade och planerade byggnader och ombyggnationer. Han träffade dessutom sin fru i samband med ett bröllop på just Hamregården. Men i år tog han beslutet att ge upp direktorsposten till Hamregårdens intendent Ulla Stenfelt och ta ett steg tillbaka.
– Jag har funderat på det i några år men inte riktigt vågat. Jag har varit rädd för att få abstinens, men nu är det dags att låta någon annan ta över, även om det är vemodigt, säger han.
Vad har tiden på Hamregården betytt för dig?
– Utöver att jag lärt mig så mycket om människor så har jag även fått ett bättre självförtroende. Jag var blyg och försiktig innan, men jag har vant mig vid att prata inför folk och organisera större grupper, säger han.
Många ungdomar som varit på läger i Orsa har återvänt flera gånger. Varför tror du att lägren blivit så uppskattade?
– Ungdomarna har hela tiden fått ett väldigt stort ansvar och det tror jag är grunden till den härliga stämningen. Deltagarna har byggt hela gården och det man skapat är man rädd om.
Vad är du mest nöjd med under din tid som direktor?
– Att vi gått från att endast arrangera pojkläger till att ha en helt jämn fördelning mellan pojk- och flickläger. Man trodde nog från början att det bara skulle vara pojkar som var intresserade av byggläger, men det stämmer inte alls.
Vad kommer du att sakna?
– Alla ungdomar såklart. Men även andra inslag, som att berätta spökhistorier. Det har blivit lite av min grej och jag har flera på lager.
Hur tror du framtiden ser ut för Hamregården?
– Ett av de stora problemen har alltid varit ekonomin, men vad jag förstått så kan vi nog räkna med att verksamheten kommer att fortsätta i flera år till. I övrigt önskar jag bara att ungdomarna ska få vara kreativa och fortsätta skapa. Det skulle egentligen inte göra mig något om man rev alla byggnader och byggde nytt – så länge det är ungdomarna som får vara med och bestämma. Det är själva processen och skapandet som är det viktiga. Gården ska leva.
Och hur ser framtiden ut för dig?
– Nu ska jag fokusera mer på min forskning om magnetiska material här vid Uppsala universitet. Men jag sitter fortfarande med i stiftelsens styrelse, så jag har inte släppt kontakten helt.
Och spökhistorierna?
– Haha, jag har faktiskt planer på att skriva en bok inom den genren, så visst kommer jag att fortsätta med det.