Vännen kommer uppför backen för att möta mig. ”Jag har något till dig” säger hon och sträcker fram en bild printad på tjockt papper. ”Det här är inte förspilld kvinnokraft det är långsamhetens och olönsamhetens revolution” står det. Fotot är en bild av ett broderi gjort av illustratören Lotta Sjöberg som "En hyllning till alla stygn på dukar, lakan, kuddar, bonader och kläder.".
Jag blir så glad.
Uttrycket ”förspilld kvinnokraft”, Ellen Keys ord, har alltid verkat som något slags tjockt rep mellan två dragkampande krafter inom mig. För mig har orden skapat en konflikt inombords.
Å ena sidan det självklara engagemanget i samhället, arbeta 40 timmar i veckan och få lön för att försörja sig. Å andra sidan skapandet med händerna, jag bestämmer väl själv över vad jag ska göra i mitt eget liv?
Måste en välja? Nej såklart inte, men om tiden och pengarna ska räcka till i vardagslivet så drivs vi väl ändå till ett ofrånkomligt val.
När jag får till någon timme med mitt skapande sitter ibland någon på axeln och viskar: ”Vad ska det där vara bra för? Vem tror du att du är, det där gör väl ingen nytta?”
Mormor gick alltid omkring med garnnystanet under armen och stickade våra yllesockor. Jo, hon gick och stickade. Klirret från de fem stickorna gjorde mig lugn och hon tittade ut genom fönstret, fick kanske syn på en domherre och sa åt mig att titta ut på den vackra fågeln. Svisch så bytte hon sticka och klirret började på nytt, igen och igen.
Vi hade alltid yllestrumpor och min mamma tog vid när min mormor började tappa maskor och inte längre hade förmågan.
När jag pratade med Gunvor Jernberg i reportaget här bredvid berättade hon en anekdot för mig:
I sin ungdom vaknade hennes mamma vid fyra på morgnarna och hade en stund för sig själv före morgonmjölkningen. Då tog hon fram sitt broderi och satt en stund i fotogenlampans sken och arbetade. Ända till hennes pappa sa ifrån på skarpen att hon inte skulle slösa fotogen på att sitta och brodera.
Det har setts ned på kvinnors skapande sen 1800-talet. Och nog är det så att kvinnors skapande fortfarande i dag provocerar. Jag kan inte låta bli att ta upp våra dagars handarbete: mobiltelefonen. Hur många timmar tillbringar vi med den i ett evigt fingrande och scrollande efter ett nytt inlägg eller för att levla upp i senaste spel-appen?
Kanske det är vår tids förspillda människokraft?