Jag var nervös för att gå in och få människors blickar på mig. Jag var till och med nervös för att öppna munnen och beställa vid disken. Tänk om jag skulle börja stamma eller säga något dumt eller bara se allmänt konstig ut?
Under pandemin har den sociala fobin smugit sig på och vuxit till ett rätt så stort problem. Jag har blivit rädd för att kontakta nära vänner fast jag saknar dem, nervös inför att prata med trygga T på Skype fast jag verkligen behöver våra samtal, orolig för att ringa och beställa tid hos frisören och sedan fått ont i magen för att gå dit, och inför videosamtal med mina förläggare har jag varit på gränsen till panikslagen, fast de är världens trevligaste och bästa att ha att göra med.
Jag tror inte att någon har märkt något på mig. Jag är rätt bra på att hålla masken.
Men hur kommer detta sig? Redan före pandemin var jag van vid att sitta ensam mest hela dagarna och bara umgås med mina romanfigurer. Det fick jag ingen social fobi av. Men så gick jag också betydligt oftare på stan, strosade i butiker, satt på mitt fik och mötte då och då någon vän för en tête-à-tête. Jag hade inga problem att åka fram och tillbaka till Stockholm över dagen. Tåget var inte en potentiell dödsfara och den eller de jag skulle träffa kändes inte som domare i en rättegång där jag stod åtalad för att vara en allmänt oönskad närvaro i de flesta sammanhang.
Kan min sociala fobi vara ett postcovid-symtom? Hur många fler har drabbats och hur gör de för att komma till rätta med det?
Jag måste ändå ge mig själv lite cred för att ha kämpat väl i vissa stunder. Jag ställde bara in saker när jag hade covid-symtom. Jag genomförde ordentligt mina inbokade videosamtalen. Och – den största utmaningen av alla – jag åkte till slut till Borlänge för den där intervjun som jag skjutit upp så många gånger. Detta fast jag i en dryg vecka vaknat med råångest inför den stundande resan och febrilt försökt komma på någon bra förklaring till varför jag måste ställa in intervjun igen – och för gott.
Aldrig mer intervjuer, bestämde jag mig för flera gånger. Aldrig mer någon enda resa någonstans. Inga fler luncher eller videosamtal eller ens telefonsamtal. Nej, jag stannar hemma, trygg bakom datorn. Mejl går an. Messenger går an. Det klarar man sig långt på. Jag träffar bara min man och då och då mina föräldrar. Jag har mina romanfigurer, det kommer inte alls att bli ett ensamt och tråkigt liv. Klippa mig kan jag väl göra själv. Och det mesta jag behöver kan beställas hem på nätet. Vad är problemet liksom?
Problemet är längtan efter gemenskap – om så bara genom att sitta för sig själv vid ett bord på ett fik och skriva, men i alla fall vara omgiven av människor, varav somliga man känner igen och har någon sorts tyst samhörighet med.
Så vad gjorde jag då – där jag stod utanför fiket och oroade mig för det hemska som skulle kunna hända om jag gick in?
Jag gick in.
”Kaffe tack, och två syltkakor.”
Servitrisen tittade inte konstigt på mig och ingen av de andra kafégästerna heller. Jag klarade av att betala utan problem. Jag tog min bricka utan problem. Jag hade till och med turen att få ett av de bästa fönsterborden – med utsikt över Svandammen. Jag vågade nicka igenkännande mot en stamgäst som kanske också gjort ett tvåårs-uppehåll men nu gjort comeback. Han kanske också hade varit jätterädd för att gå hit igen, vem vet.
Jag log försiktigt för mig själv där jag satt med min laptop, mina böcker, kaffekoppen och kakorna. Det kändes fortfarande lite obekvämt, men mer bekvämt.
Jag skrev i ett par timmar. Gick och tog påtår. Nickade vänligt mot en annan stamkund som just kom in genom dörren. Kände mig nästan en smula socialt kompetent igen.
Jag återvände till mitt bord och fortsatte arbeta.
Medan jag skrev for en ambulans blixtsnabbt förbi ute på gatan – kanske ett covid-fall. Människor drabbas ju fortfarande allvarligt, läggs in på IVA, dör på IVA. Så att få en släng social fobi är trots allt inte mycket att gnälla över i jämförelse.
Ett är i alla fall säkert: rikets psykologer kommer ha gott om jobb framöver. Om de vågar träffa sina klienter vill säga.
Johanna Nilsson är författare, bor i Uppsala och har gett ut ett trettiotal böcker inom olika genrer. 2022 är hon aktuell med en vuxenroman och en ungdomsroman.