Han är en känd profil i stan, förre landshövdingen och S-politikern Hans Alsén, på sin cykel i centrala stan, ständigt på väg till olika engagemang. När vi träffas har han just återkommit från en vistelse i Grekland.
Hans föddes inte direkt med silversked i mun. Sina första dagar tillbringade han med sin mamma som skickats till ett hem i Enköping avsett för kvinnor ”i omständigheter”.
– Jag togs om hand av min mors faster Signe. Hon var änka med en son på 15 och var presserska på Uppsala kappfabrik.
Fortfarande minns han hur det kändes att ”skriva upp” varor hos Johanssons Livsmedel.
– Handlaren expedierade alla kunder före mig och sa sedan i en speciell ton: ”Och här ska det skrivas upp, förstås”. Har man en gång lärt sig att befinna sig i den undre skalan i samhället glömmer man det aldrig.
Det var uppgjort att Hans inte skulle få veta vem hans mamma var förrän han blivit 21 år.
– Hon fanns i bakgrunden under min barndom, men jag visste inte vem hon var, säjer Hans som växte upp i en utvidgad storfamilj med morfar, mors fastrar, mostrar och bröder – under en period var man fyra generationer.
– Gemenskapen var stark även om vi hade det oerhört besvärligt ekonomiskt.
Familjen bodde på Klostergatan 12 och flyttade sedan till Kungsgatan 41, där det fanns vattenklosett. (Toaborstarna som såldes i 88-öresbasaren blev en sorts statusmarkör.)
Hans spelade fotboll och bandy för Vesta som junior. Via fosterbrodern Acke, senare frälsningsofficer, kom han i kontakt med Frälsningsarméns scouter och blev den yngste patrulledaren någonsin. (Senare i livet skulle han komma att bli den yngste stadsfullmäktige i landet). Han uppskattar den sociala blandningen som fanns i skolorna dåförtiden. I klassen gick akademikerbarn, och han blev vän med en professorsson där familjen hade HUSA. Somrarna tillbringade Hans på en bondgård i Åkerby; under en hälsoundersökning hade skoldoktorn förordat utevistelser:
– Han sa: ”Du är en liten blek gosse, du. Du ska på koloni”! Men då satte Signe ner foten, för hon hade negativa erfarenheter av kommunala inrättningar.
Så under sommarloven körde Hans traktor och självbindare, mjölkade kor och hässjade hö, och kände en stark vilja att bli bonde.
Efter folkskolan började han som lärling på Almqvist & Wicksells. I skolan tyckte man att han hade förutsättningar att läsa vidare om han bara ”la manken till”.
– Inte hade vi råd med det, säjer Hans som inte visste vad ”la manken till” betydde. Däremot kände han en stark vilja att hjälpa till ekonomiskt därhemma.’
– Men det var inte så förbaskat enkelt att bli lärling där. Man började som springpojke och fick cykla med korrektur till professorer i Kåbo.
Efter sju månader godkändes han som lärling. Han började som typografhjälpreda och slutade som handsättare. Hans engagerade sig i SSU:s ungdomsklubbsverksamhet och gick kurser på Bommersvik, den första som 18-åring. Han blev ordförande i SSU-distriktet och var med om att bilda klubbar. Och 50 år senare var han med om att bilda seniorföreningar. Länge var han stridbar ordförande i Uppsala typografiska förening, och efter åren på A&W började han som typograf på UNT och blev snart ordförande i fackklubben. Resten är historia. Snart engagerade han sig på heltid i politiken, och var ordförande i många sammanhang, däribland KF, HSB, Folksam och olika AP-fonder. Som riksdagsman och från 1986 landshövding är han särskilt stolt över att ha medverkat till bevarandet av Bror Hjorths hus, Stadsskogen och Linnéminnena.
– Jag bönade för Linnéminnena i riksdagen.