– Jag hade en ganska krånglig tillvaro, låg i skilsmässa med min dåvarande fru, när Barbro kom till kyrkokören. Hon var en av de allra första som provsjöng. Då visste jag inte att det skulle bli min blivande fru. Det är ett fint minne, säger Gunnar Englund.

I år firar de rubinbröllop och sina båda 80-årsdagar. På frågan hur det känns att fylla år svarar han:

– Inget vidare. Själva fyllandet är ju trevligt, men man är förvånad över att tiden sprungit iväg så fort.

Studietiden, för många år sedan, ser han tillbaka på med glädje. Totalt blev det sex år på Kungliga musikhögskolan och han gick ut med en kyrkomusikerexamen.

– Jag blev antagen mot alla odds. I backspegeln var det väldiga höjdare som kom in samtidigt, jag var årskamrat med exempelvis Karl Axel och Monica Dominique. Det var en härlig tid, väldigt rolig.

Gunnar Englund har arbetat som kyrkomusiker hela sitt yrkesliv, och det tog honom och hustrun till Uppsala i slutet av 80-talet då han fick en tjänst i Helga Trefaldighets församling. Men samtidigt som han 2006 gick i pension konverterade han och hustrun till katolicismen.

– Främst sökte vi en större andlighet, säger han.

Gunnar Englund har fortsatt med musiken även efter pensionen och spelar orgel regelbundet som frivilligarbetare i den katolska kyrkan.

– Från början tyckte jag det var väldigt tidiga morgnar med niomässan, men nu känns det bra. Man har hela dagen kvar. Och vi försöker att begränsa aktiviteterna till en om dagen – man behöver inte ha problem med att få tiden att gå som pensionär.

Gunnar Englund driver också kören Camerata Englund, som framför främst tidig musik från renässansen, och folkmusik. Kören består av 18 personer och de träffas en gång i veckan för att repetera.

– Musiken är ett sätt att leva. Själv övar jag inte för att bli bättre nuförtiden, utan för att inte bli sämre. Men jag har börjat komponera lite och skriver en del verk för kören i stället för att lösa korsord.

Gunnar Englund är intresserad av den tidiga musikens instrument, såsom cembalo, viola da gamba och blockflöjt. Sinkan, ett äldre blåsinstrument som ser ut som en lång böjd blockflöjt, har han fått lägga undan eftersom den är för tung att blåsa i nuförtiden, och piano är för modernt.

– Det använder man bara för att lyssna på det man komponerat, säger han.

På somrarna arrangerar Gunnar och hustrun Barbro Englund en veckokurs i tidig musik i den lilla bergsbyn Bargemon i Provence, Frankrike. Årets tema, som är olika varje gång, är ”Italiensk musik med Carissimi”. Det har blivit deras två gemensamma barns sommarnöje att följa med som hjälplärare, och de fem barnbarnen får sjunga i barnkör.

– Efter att kursen avslutats stannar jag och Barbro ett par veckor och har semester. Höjdpunkten är att gå upp till Café de Commerce varje morgon, ta en kaffe och prata med de damer eller farbröder som sitter där. Det är ett annat liv än här, man har inga förpliktelser.

För att hitta inspiration till nya verk försöker också Gunnar Englund besöka festivalen Early Music Festival i Greenwich, London, varje år.

– Det är en utställning med instrumenttillverkare och konserterna är av väldigt hög klass. Många internationella artister är där, det är väldigt givande och man får många aha-upplevelser: ”det där kan jag prova”.

Någon egentlig nedtrappning skådas inte inom den närmsta framtiden för Gunnar Englund.

– Jag håller på så länge jag orkar, lovar han.