Verk av Emilia Sundqvist, textil. Pappersblommor av Fideli Sundqvist. Österbybruks herrgård syns i bakgrunden.
– Vi är en sån där familj som umgås mycket och älskar att visa för varandra vad vi har på gång, säger Emilia Sundqvist som tidningen träffar tillsammans med mamma Marie-Louise och systern Fideli i Sadelmakarlängan i Österbybruk.
Hon matar dottern Tussilago samtidigt som resten av familjen utfodrar sig själva i personalutrymmet. Det är inget tvivel om att församlingen, som också inkluderar Sadelmakarlängans Katarina Persson, är förväntansfulla inför den första riktiga utställningen ihop.
– Vi blir exalterade när vi hittar på saker och vill visa varandra. Det är så fint! utbrister hon och får medhåll av samtliga.
– Det kändes självklart att vi skulle göra något ihop, och det är tacksamt att vi använder olika material. Vi har tydliga uttryck, men samtidigt ganska lika bildvärldar.
Marie-Louise är keramiker och ett känt namn i Uppsala från olika utställningar och som medlem i Öster om ån-kooperativet. Fideli är papperskonstnär och Emilia textilkonstnär.
Hur fann ni era olika material?
– Ja, varför blev ni inte keramiker? bryter Marie-Louise in med ett skratt.
– Det tog emot att hålla på med lera. Det tog så lång tid, att dreja är jättesvårt, särskilt för barn. Och sen ska det torka också. Några veckor för ett barn är ju en evighet ... Men du har nog varit ganska sugen på att vi skulle tycka att det var kul, eller hur? säger Fideli.
– Men ni har tyckt att det varit roligt att prova, väl? Men ni drabbades helt enkelt inte av drejpassionen. När jag gjorde det så tänkte jag inte på annat, dag som natt. Men så är det, man måste själv hitta sitt material.
Tygskulpturer av Emilia Sundqvist. Materialet till kaninöronen är från en gammal handske.
Fideli berättar att de har haft en "lyxig" uppväxt, med så mycket tillgång till material och lustfyllt skapande inpå knuten.
– Ja, verkligen. Mammas vän Kajsa Ullman från Öster om ån lät oss gå dit och screentrycka kuddar och annat. De har haft sådant tålamod och låtit oss få göra så proffsiga saker.
Men helt spikrakt har inte konstspåret varit.
– I tonåren ville jag absolut inte hålla på med konst, var trött på det. Men när vi var på en påskkonstrunda på Österlen och jag upptäckte Nina Bondeson blev jag sådär drabbad som du sade och verkligen upptäckte konsten igen, säger Fideli och gestikulerar mot sin mor.
En familjeaffär. Marie-Louise Sundqvist, Fideli Sundqvist och Emilia Sundqvist med Tussilago.
Emilia kom in senare på sin textilbana när hon en period bodde i Wien.
– Vi bodde i en konstig lägenhet där jag hittade ett dockskåp som såg ut som själva bostaden. Jag började göra små dockor som kunde bo i det. Jag hade även börjat kvilta och göra schabloner. När jag hittade en bok med Tracey Emin var det också lite utav ett "wow", jag vill också jobba med textil.
Hon berättar att det passar henne, "som är lite pillig".
– Jag har det här lite nervösa, som kan komma ut i stygnen, det passar mig jättebra, säger hon.
Detalj ur verk av Fideli Sundqvist. "Solgrinden" som familjen kallar den. Sadelmakarlängan i Österbybruk.
Att försörja sig som konstnär är som bekant inte det lättaste.
Var det aldrig tal om att försöka intressera barnen för något annat yrke?
– Ja, du var väl på mig om att bli sjuksköterska, eller? säger Emilia till Marie-Louise.
– Det är ju ett bra yrke, man kan jobba i alla länder, säger hon och alla nickar.
Fideli fann sitt kall betydligt tidigare. Hon berättar att hon redan som 7–8-åring gick omkring på Medeltidsveckan i Visby och sålde små krus.
– Det har varit helt naturligt eftersom både mamma och pappa jobbade hemma när vi växte upp. Jag skulle tycka att det var läskigt att gå en utbildning och tenta och så. För oss är det här det vanliga sättet att jobba. Och det är väldigt privilegierat. Jag har haft vänner som velat jobba med konst, men som haft mer traditionella föräldrar. Det har varit så bra att ha haft den här uppbackningen och möjligheten, att få se att det här är möjligt.
Tallrik av Marie-Louise Sundqvist.
Katarina Persson inflikar att hennes mamma i många år undrade när hon skulle skaffa "ett riktigt arbete".
– Alla familjer har sin kultur, för oss har det här varit helt naturligt, säger Emilia.
Vi tar en tur runt i utställningslokalen där Emilias tygskulpturer, Fidelis pappersverk och Marie-Louises keramik håller på att få sin slutliga placering inför vernissagen.
Vy över utställningslokalen Sadelmakarlängan.
– Nu ser man verkligen hur saker går igen hos oss alla, vad roligt, säger Emilia och Marie-Louise i samma andetag, samtidigt som Tussilago omärkligt krupit iväg och handgripligen börjat undersöka ett par keramikskulpturer.
Blir det någon mer utställning? Eller finns risken att ni blir osams?
– Det hoppas vi. Men osams, nä – det hade vi blivit långt tidigare i sånt fall, skrattar Fideli.