Den 8 april firas den internationella romadagen, men i Uppsala har firandet förlagts till dagen innan på söndag. Emilia Huczko har mycket att göra med förberedelserna inför och har ont om tid för en intervju. Vi träffas ändå, hemma hos hennes svärdotter Anna Markowska. Den lilla shih tzuvalpen Vaiana möter i hallen glatt viftande på hela sin späda kropp. I köket flödar vårljuset in och förstärks i den vita inredningen. Till och med kanariefågeln i sin vita bur på bänken är vit. Svärdottern har fullt upp med ettåringen, Guittiera, som är förmiddagstrött och behöver sova. Emilia Huczko sätter sig ner och börjar utan omsvep berätta sin historia.

– Jag blev bortgift när jag var i trettonårsåldern, jag flyttade från Västerås till Tierp där min man bodde och jag fick mitt första barn när jag var fjorton. Min vardag var som en vuxen kvinnas vardag. Jag tog hand om mitt barn. Gick upp på morgonen, städade, lagade mat, väntade på min man att han skulle komma från skolan, han var 19 år, vi åt middag tillsammans, jag tvättade och strök. Sedan var det samma sak nästa dag igen.

Emilia fick tre pojkar till och blev hemmafru i sexton år.

– Mannen jobbar och ser till att ekonomin finns på plats, kvinnan tar allt ansvar i hemmet, planerar, uppfostrar barnen, allt. Jag var hemmafru i 16 år även om jag gick i skolan av och till och lyckades få gymnasiebetyg och jag har senare gått SFI.

Emilia Huczko kom till Sverige från Polen när hon var nio år. Hennes mamma dog när hon var sex år. Pappan sökte och fick politisk asyl i Sverige 1985.

Efter tre år kunde hon tillsammans med sin syster ta båten och förenas med sin pappa i Sverige och Västerås.

– 1992 avslutade jag skolan i Västerås, då hade jag gått ut sjuan. Då reagerade ingen över att ett romskt barn giftes bort. Jag hade samtal med sjuksköterska, kurator, mina lärare och min pappa var också där, alla accepterade när jag förklarade att jag hade gift mig och inte skulle komma till skolan mer. Jag fick bara sluta och flytta hem till min man som bodde i Tierp.

Den lilla familjen levde på socialbidrag, men Emilia Huczko upplevde sig inte korrekt behandlad av vuxenvärlden. Varken handläggaren eller socialtjänsten reagerade på att Emilia själv var ett barn som fått barn. I stället kände hon kravet att snabbt bli vuxen samtidigt som maken var hennes förmyndare och fick barnbidrag både för sin maka Emilia och för deras gemensamma barn. Hon bestämde sig tidigt för att försöka ändra på detta för framtidens unga och fortsatte därför att studera. För att kunna påverka framtiden för romska barn, sprida kunskaper om romsk historia och för att tvätta bort fördomar.

– Handläggaren såg mig enbart som ett romskt barn och behandlade mig inte med samma rättigheter som ickeromska barn. Det är därför jag jobbar i Uppsala kommun i dag som samhällsvägledare med romsk kompetens och romskt språk, ett slags brobyggare mellan tjänstemän och romer. Jag är här för att försöka påverka och stödja unga romer, att unga flickor inte gifts bort. Jag är här för att förklara att alla människor har samma rättigheter oavsett vilket land man kommer ifrån och oavsett vilken kultur man tillhör.

Den lilla flickan har somnat och Anna Markowska kommer tillbaka och sätter sig vid köksbordet. Anna har växt upp i London. När hon var 18 år gammal gifte hon sig med Emilias Huczkos son och flyttade till honom i Uppsala.

– Det var mitt eget beslut. Jag hade avslutat college där jag läste till administrativ receptionist. Så småningom vill jag arbeta och göra karriär.

Hon känner att hon lever ett annat liv än sin svärmor. Anna och hennes man delar på uppgifterna hemma. Hon ser till att komma ut ofta och vägrar att bara sitta inomhus. Hon går ut på stan fastän hon märker att folk ofta tittar på henne.

– På grund av de fördomar folk har mot oss romer misstänker de kanske att jag stjäl, men låt dem kolla. I´m a strong, brave woman, I´m not staying at home.