– Jag har varit öppen med min sjukdom så att folk vågar fråga hur jag mår och är beredda på att lyssna. Att dela med mig har blivit ett av sätten för mig att bearbeta min situation, säger Sussi Runehagen.
Det blir fest i en kvarterslokal i Storvreta, med buffé och tre sorters kakor som Sussi bakar själv. Kolakakor, dumlekakor och mjuk pepparkaka.
– Det är bra med fest så jag har något att baka till. Jag fixar och plockar hemma på förmiddagarna och vilar sedan en stund innan ”Lillan” kommer från skolan och så följer jag hennes aktiviteter på kvällarna. Jag hänger med på allt hon gör i den mån jag orkar, vilket jag oftast gör. Det är bandy och ridning och full fart. Det tycker jag om, säger Sussi Runehagen.
– Jag har mycket att kämpa för. Det känns naturligtvis fruktansvärt att veta att jag inte kommer att kunna se mina barn växa upp och bli äldre. Men jag blir farmor i april och jag är så otroligt glad. Min envishet hjälper mig dit jag har bestämt. Det är mina barn, sambo, familj och vänner, men även min envishet som gjort att jag hängt med så länge som jag gjort, berättar Sussi.
Det var 2014 som Sussi Runehagen fick sitt första besked om bröstcancer. Sedan har det blivit flera negativa besked, sju typer av cellgift under 2,5 år och många besök på onkologen på Akademiska sjukhuset.
– Vår sjukvård och personalen på onkologen är fantastiska! Jag har verkligen inget att klaga på, utan det är nästan så jag längtar dit när jag tar min behandling hemma. På onkologen finns mycket sorg över vår situation men ändå kärlek och hopp, det är härligt att vara där, och gör att jag orkar. Barnen har följt med och lärt känna personalen, säger Sussi.
Hon tycker att det är viktigt att vara öppen med sjukdomen. Det är naturligtvis ett tufft läge, och kommer inte att bli lättare.
– Att dölja vad det handlar om är inte någon bra lösning, utan vi försöker leva så normalt vi bara kan, säger Sussi Runehagen.
– Det är klart att jag har mycket tankar, och allt delar jag inte med de närmaste. Det finns en Facebookgrupp med andra med kronisk cancer, där finns all förståelse, berättar Sussi.
Hon säger att hon inte går och känner efter, utan har vant sig vid smärtan och lärt sig saker om sig själv i och med cancern.
– Man får ett helt annat tänk. Jag till och med njuter av att hänga tvätt! Livet är värdefullt. Jag tror att genom att vara öppen kan jag få folk att tänka till och börja ta vara på livet. Jag försöker göra många saker – träffa vänner, göra roliga saker, äta gott, baka, pyssla med blommor, säger Sussi Runehagen.
Hon tycker att folk klagar för mycket.
– Men jag var likadan själv! säger Sussi. Man lägger energi på så många struntsaker. Att göra det du känner för är det viktigaste och att njuta av livet. Jag är tacksam för friska barn, mina underbara vänner och min fina släkt. Jag har en väldigt bra sammanhållning med mina fina barn, som jag är så stolt över. Jag är också tacksam för all stöttning jag får genom min familj och vänner, säger Sussi Runhagen
Hur klarar du vardagen?
– Jag för en slags dagbok, jag antecknar saker och slipper ha det i huvudet. Det är skönt att släppa sig själv och fokusera på något annat. Egentligen tycker jag inte om att vara i centrum, som det blir med den här festen. Men jag är så glad att få samla min släkt och mina vänner. Det ska bli ett minne för livet!