”Den gud förenat skall ingen åtskilja.” Så står det i den ring som tillhört Sten Sture den yngre och som nu kan ses på Nordiska museets smyckeutställning. Ringen kan ha befäst hans trolovning med Kristina Gyllenstierna 1511.
Ringen är delbar, av guld och smyckad med smaragd, safir, rubin, bergkristall och emalj. Stenarna bärs upp av två händer som håller var sitt hjärta. Inuti finns ett miniatyrskelett av guld – en symbol för döden.
Att ringen pryds med händer är ingen tillfällighet, kommenterar landsantikvarie Håkan Liby. Även Upplandsmuseet i Uppsala har två sådana ringar i sina samlingar. Ändå är det inte själva ringen som är det viktigaste utan det den visar: två händer som fattar varandra.
Ett handslag är sedan urminnes tider tecknet för avtal, och så var det också vid en trolovning. I avbildningar av medeltida trolovningar är det just det momentet man ser. Med handslaget bekräftas rättsligt en överenskommelse om äktenskap mellan man och kvinna.
– Och deras släkter. Det var släkterna som gjorde upp, påminner Håkan Liby.
I 1571 års kyrkoordning sägs ”Trolovning med gåvor och i vittnes närvaro, efterföljd av sängalag, räknas som gill och rätt inför Gud”. Trolovningen ägde alltså rättskraft oavsett om den följdes av kyrklig vigsel eller ej.
– Däremot var sängledningen, sängalaget, viktigt, fortsätter Håkan Liby. Kyrklig vigsel som enda giltiga form för äktenskaps ingående infördes först 1734.
I kyrkoordningen talas om gåvor men ingenting om att gåvan måste vara en ring. Den Sturering som nämns inledningsvis är från 1500-talet men under det århundradet var det långt ifrån allmän sed att ge sin fästekvinna en ring. Det kunde lika gärna vara en silversked, en annan typ av smycke eller ett klädesplagg men om hon fick en ring kunde det vara en med två händer.
Att de händerna även kunde sitta på ringens baksida visar Uppsalaforskaren Pia Bengtsson Melin i sin bok Dräkt, makt och kön. Hon beskriver där en ring från Alvastra klosterruin med bild på framsidan och inskription inuti, medan baksidan utgörs av två händer som fattar varandra. Denna typ av ringar är av antikt ursprung, skriver Pia Bengtsson. Troligt är att de har använts som trolovningsringar.
Den gamla ritualen för trolovning kallades fästningsstämma. Och ja, det är därifrån vi har de benämningar vi använder än i dag när vi säger fästfolk, fästman och fästmö. Trolovningens handslag lever kvar i uttryck som anhålla om en kvinnas hand.