Han fick in felan på högskolan

Spelmannen Ole Hjorth är född i Björklinges rika spelmansbygd, Gås Anders hemsocken. I sommar har folkmusikens ”grand old man” fyllt 80 år.

22 juli 2010 03:00

Han var med och kämpade för folkmusiken när den hade som allra sämst status på 40- och 50-talet, och fick också vara med om den kraftiga uppblomstringen på 70-talet. Statusen och intresset för folkmusiken höjdes, och Ole Hjorth är mannen som lyckades få in den på Musikhögskolan i Stockholm.
Han är dessutom innehavare av Zornmärket i guld och i spelmanskretsar säger det allt. Däremot vet han faktiskt inte själv om han är riksspelman.
– Jag har bronsmärket. Det erövrade jag 1948 samtidigt med Anders Liljefors. Guldmärket fick jag i slutet av 90-talet men något silvermärke har jag inte.

Ole Hjorth är en av få som har haft spelmanslegenden från Bingsjö, Hjort Anders, som lärare. Ole minns att det var den 8 juli 1944 som Hjort Anders för första gången steg in i ­fadern Bror Hjorths ateljé i Uppsala. Bror Hjorth, som var synnerligen musikintresserad och själv spelade fiol, skulle måla av Hjort Anders. De hade fått kontakt med varandra genom en släkting till Bror, spelmannen Leonard Larsson, Viksta-Lasse. Men de var inte släkt, namnet till trots. Hjort Anders var född Långlars men gifte sig med Lisbeth Hjort och fick därmed namnet Hjort Anders
– Min farfar hette Johansson men sönerna fick namnet Hjort, berättar Ole Hjorth.
Däremot var Bror Hjorth släkt med Viksta-Lasse och på så vis är Ole på långt håll släkt med flera kända uppländska spelmän som Bosse och Robert Larsson, Gunnel Wiking och andra släktingar till Viksta-Lasse.

När Hjort Anders klev in i Oles liv var han 80 år, lika gammal som Ole är i dag.
– Vi spelade i pappas ateljé. Stråkföringen var han noga ned, den var det viktiga. Han hade en nybyggd fiol med sig. Den har numera Gunnel Wiking. Han kom alltid i kostym.
De båda kunde sitta hela dagar och spela. Den stränge Hjort Anders var ganska snäll mot den unge eleven.
– Men mot andra lär han ha varit en elak karl. Vi spelade ihop i sex år ända till hans död 1952. Vi gjorde en inspelning av Gärdebylåten där jag spelade en stämma som han hade gjort. Hjort Anders var nästan den ende jag spelade med dessa år. Det fanns inte så många spelmän på den tiden.

Anders skulle fortsätta att besöka hemmet under längre och kortare perioder. Ole blev förstås fascinerad av hans spel men kanske förstod han inte då vilken kvalificerad lärare han hade fått. Vid Hjort Anders begravning på Norra Kyrkogården i Stockholm 1952 fanns Knis Karl Aronsson från Leksand med. Han bad Ole spela vid kistan. Det blev vallåten efter hans mor.

Men det var inte folkmusiken Ole tänkt inrikta sig på. Att leva som folkmusiker på den tiden var nästan omöjligt. Ole reste till London och Paris för att ta lektioner i klassisk musik och hamnade så småningom i Hovkapellet, teater- och konsert­orkester vid Operan i Stockholm. Där stannade han som förste violinist i tio år. Men han blev mer och mer ­intresserad av fiolpedagogik och ­började undervisa i Stockholms kommunala musikskola.
– Hovkapellet kändes för trångt. Jag blev trött. Jag blev mer och mer intresserad av att undervisa.

På musikskolan arbetade Ole fram till pensioneringen 1995. Långt dessförinnan hade han dock haft ett avgörande finger med i arbetet med att få in folkmusiken i den högre musikutbildningen. Där ville han att akademierna skulle utbilda folkmusikpedagoger, inte som i dag folkmusiker. 1975 fick han i uppdrag att skriva en pm om varför folkmusiken behövde komma in på akademierna.
– Framför allt ville jag överbrygga motsättningar och främlingskap mellan den svenska folkmusiktraditionen och konstmusiken. Det finns mycket inom folkmusiken som är av pedagogiskt värde för andra, till exempel det gehörsmässiga.

De folkmusikaliska propåerna möttes med vänligt ointresse. Men undervisning blev det. De första fyra studenterna togs in på Musikhög­skolan i Stockholm 1976. Ole fick en pilotgrupp med elever.
Folkmusiken har inte bara gjort sitt inträde på musikhögskolorna. I Musikaliska Akademin sitter sedan några år Ole Hjorth och andra spelmän som Lena Willemark, Sven Ahlbäck och Mats Edén.

Stora spelmanslag har Ole aldrig spelat i.
– De måste också få finnas. Om det leder till likriktning så ska man komma ihåg att det finns i all musik.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!