För två år sedan stelopererades Chloe, mamma Terese Ädling har funnits vid hennes sida under hela tiden. "Det är svårt att se någon man älskar lida så mycket", säger hon.
Två och ett halvt år har gått sedan Chloe Ädlings rygg stelopererades. Livet börjar återgå till det normala, men den första tiden efter den nio timmar långa operationen var tuff. Hon hade förlorat mycket blod och hade svårt att få i sig mat. Två månader därefter var hon sjukskriven, vid hennes sida fanns hela tiden mamma Terese Ädling.
– Jag sov i en fåtölj bredvid sjukhussängen. Det är svårt att se någon man älskar lida så mycket, säger hon.
Chloe fick lära sig gå på nytt, träna på att ta sig fram och gå uppför trappor. Vissa saker kan och får hon inte längre göra – tunga lyft och löpning ska hon undvika, likaså avråds Chloe av läkare att inte simma bröstsim – men dansar gör hon igen.
– Eftersom jag dansade balett på hög nivå kunde jag inte fortsätta med den, men jazz dansar jag igen. Min danslärare är väldigt hjälpsam och hittar steg som funkar för mig. Jag får känna efter i varje rörelse, smärtan sätter gränserna. Men jag har hittat tillbaka och det är väldigt skönt att jag behöll min plats i gruppen, säger hon.
Chloe Ädling har dansat sedan hon var liten och påverkades inte av skoliosen förrän hon blev lite äldre. Mamma Terese upptäckte den krökta ryggraden när Chloe var sex år. När de till slut fick en röntgen påbörjades behandling med nattkorsett omedelbart.
– Jag ville inte berätta om den i skolan, men mina närmsta vänner pratade jag med så de visste om det vid övernattningar och så. Jag kände aldrig av skoliosen när jag var liten, det var först senare som jag fick ont av den, säger Chloe.
Chloe Ädling dansade balett på hög nivå, och har inte kunnat fortsätta. Däremot fungerar det bra att dansa jazzdans. Här är en bild före operationen.
Under flera år hölls skoliosen i schack, men vid tolv års ålder försämrades den och Chloe gick över till en så kallad Bostonkorsett som ska bäras dygnet runt. Men den hjälpte inte, och när hennes kropp växt klart blev det operation. Hon gick då i åttonde klass.
– Jag tycker inte att jag missat något på grund av skoliosen innan operationen men den begränsade min rörlighet. Jag har hela tiden kunnat träna, baletten har varit bra för att stärka musklerna och jag har kunnat göra det jag vill. Men efter operationen kände jag att mina vänners liv pågick som vanligt, medan mitt hade stannat upp. Det var en konstig känsla.
– Vi har pratat mycket om att man får känna sig arg på det som händer ibland. Men det går att hitta glädjeämnena också, hitta det lekfulla i det jobbiga. På sjukhuset spelade vi fotbolls- och hockeyspel, tog en trisslott och hittade på lekar, berättar hennes mamma Terese.
Det var också efter operationen som idén till en bok för unga om skolios föddes. I slutet av 2021 gavs "Kämpa Jessica" ut som Chloe och Terese skrivit tillsammans. Boken är fiktion, men grundar sig i Chloes egna upplevelser kring skoliosen.
– Mina känslor flyttades över till en fysisk sak, boken, och det var skönt att skriva av sig, säger hon.
"Kämpa Jessica" handlar om att leva med skolios och samtidigt brinna för dans. Nyligen kom "En ballong till syster" ut.
Skrivandet har också blivit ett sätt att umgås på för mor och dotter.
– Det är roligt att göra tillsammans. Vi sätter upp olika mål och ger oss små belöningar när vi uppnår dem och så har vi åkt på skrivarhelg på hotell bland annat, säger Terese.
Chloe har tackat nej till Tereses erbjudande om att betala för en laseroperation för att ta bort det långa ärret längs ryggraden.
– Jag är stolt över ärret och tycker det är viktigt att visa det. Det här är ju något som format mig till den jag är.