Britt-Maria Norr tittar på mig med allvarlig blick.
– Han var lysmask, svarar hon efter att jag frågat om hennes pappas yrke.
Jag vet inte vad jag ska tro. Den snart fyllda 85-åringen som sitter mitt emot mig vid det runda vardagsrumsbordet rör inte en min. Sedan skrattar hon till.
– Ja, han var elektriker. Men vi sa lysmask när jag växte upp. Då vet du väl inte vad ”blötbräda” är heller?
– Nä, ingen aning, vad är det? undrar jag.
– Nej, det kan du få tänka på, säger hon barskt och tittar åt ett annat håll.
– Nej, men säg nu. Vad betyder det? Jag blir ju nyfiken.
Britt-Maria Norr synar mig, möjligen lite besviket. Hon ler finurligt.
– Men vattenpass vet du vad det är? Det är blötbräda.
Att UNT en dryg vecka innan Britt-Maria Norrs födelsedag får hälsa på i den lilla lägenheten på femte våningen vid Sivia torg är inte alls självklart. Frågan ställdes också för fem år sedan, men då tackade hon nej.
– Jag ville det inte då och jag vill det inte nu, säger hon bestämt. Och några bilder kan det inte bli tal om. Jag blir aldrig bra på kort.
Efter löfte om att hon får kolla bilderna direkt i kameran ger hon med sig. Det mest privata vill hon inte prata om, säger hon. Men ett samtal om jobb och livet i övrigt går bra.
En krånglande höft gör det svårt att gå, men med hjälp av rullatorn tar hon sig ut från 60-talslägenheten nästan varje dag. Här har hon bott sedan 1971, samma år som hon började jobba som brevbärare på Postverket. Ett jobb hon tyckte mycket om och hade i över 20 år.
– Det var den bästa tiden. Det var ett fritt arbete och när man var klar med sortering och postutdelning så slutade man. Vi packade postväskorna på sidorna på cyklarna och hade en stor väska fram. Sedan knatade vi uppför Carolinabacken på oväxlade cyklar.
– Men inte undra på att benen är dåliga i dag, säger hon och skrattar.
Britt-Maria Norr växte upp i det lilla villaområdet Ekeby i Bälinge. När hon gått klart skolan började hon jobba i Uppsala och 14 år gammal cykelpendlade hon de 13 kilometerna på sin blåa Monark. På 50-talet fanns här många industrier och ett tidigt jobb var på Upsala Kappfabrik på Dalgatan, eller ”Kapplasses” som fabriken hette i folkmun. Ett annat jobb var på företaget Gahns i Kungsängen, som tillverkade tvål och andra hygienprodukter.
Efter flytt till Uppsala bildade hon familj och första barnet kom när Britt-Maria var 19 år. Efter några år som hemmafru tog hon anställning i Samariterhemmets tvätteri, ett arbete hon beskriver som tufft, men också roligt. Där jobbade hon i tio år.
1968 köpte hon och maken 1700-talstorpet Hämringebodar i Bälinge. Den gamla fäboden renoverades och förvandlades till en idyllisk sommarstuga, röd med vita knutar. Här fick Britt-Maria utlopp för sitt stora trädgårdsintresse och stugan blev hela familjens sommarnöje.
Hon plockar fram ett fotoalbum och visar rabatterna med rosor, pioner, iris, pelargoner och ett stort vitblommande oxelträd.
– Det var så roligt att hålla på i trädgården. Folk undrade hur det kunde växa så bra när det mest var sten i marken. Men eftersom vi inte hade vatten och avlopp i stugan så vattnade jag blommorna med disk- och tvättvattnet och det var det ju bra näring i.
Vi avslutar intervjun. Britt-Maria spänner ögonen i mig och ser på nytt finurlig ut.
– Kloakdykare, det fattar du väl?
– Haha, ja, det måste vara rörmokare?
– Ja just. Humor det har jag, den är det ingen fara med, säger hon och skrattar.
Läs fler grattisintervjuer här.
018-478 1287