Det slog kreativa gnistor kring Gustafs bord mitt i universitetsbiblioteket Carolinas södra läsesal. Gustaf Cavallius satt fördjupad i konstteoretiska skrifter och konstreproduktioner, något som ledde till doktorsavhandlingen 1972, en närläsning av Velazquez Spinnerskorna. Målningen blev utgångspunkt för hans djärva undersökning om seendets grundvillkor. För att knyta an till en av titlarna på hans lärare Gregor Paulssons böcker. Det handlade om konstverkets byggnad.
Närläsningen , inspirerad bland annat av Rudolf Arnheims gestaltteorier, tog Gustaf också upp i undervisningen, både i enskilda elevuppgifter och i dynamiska grupparbeten. Han var en lysande lärare som uppmuntrade studenterna att visa självförtroende, att strukturera sitt seende och avlocka konstverket betydelser långt bortom vad kurslitteraturen förmedlade. Gustaf hade kontroversiella synpunkter på möbleringen av institutionen vid Domkyrkoplan. Det magnifika men otympliga konsistoriebordet skulle ut till förmån för möbler som underlättade gruppsamtal.
Pedagogiska frågor diskuterades ingående på stormöten och i institutionsstyrelsen. Svårigheter uppstod när det gällde att hitta relevant vetenskapligt genomarbetad litteratur för alla nya kurser. Det hettade till när styrelsen beslutat om Gun Kessles och Jan Myrdals bok om staden Angkor i Kambodja. Utbildningsnämnden fastställde i stället att Myrdals text skulle tas bort och Kessles fotografier få stå ensamma kvar. Gustaf deltog i diskussionerna med stort engagemang. Den strävsamt tillkämpade universitetsdemokratin stod på spel.
Sedan Gustaf efter disputationen lämnat universitetslektoratet i Uppsala för en tjänst vid konstvetenskapliga institutionen i Göteborg umgicks vi per telefon. Samtalen flödade fram och tillbaka och handlade om film, teater, litteratur, konst, samhälle och skvaller. Varje fråga utreddes i grunden. På så vis blev konsten och livet levande i tecknet av Gustafs outtröttliga, generösa kollegialitet och vänskap