1970-talet. Jag var nio år gammal när jag blev ett Abba-fan. Hela min skola älskade bandet och kunde hela texten till "Thank you for the music" utantill. På den tiden trodde vi att Abba var en amerikansk grupp. Ursäkta okunnigheten, detta var en tid långt före Google, Wiki, online-nyheter och sociala medier. Detta var också en tid då vi i hemlandet trodde att mer eller mindre alla vita människor var amerikaner.
På 80-talet hörde jag Roxettes låtar på radion och älskade duon. Så klart var de amerikaner, de med.
Och på 90-talet var det Ace of Base. Det fanns en dansrutin som alla unga dansande när "The Sign" spelades i sociala sammanhäng.
Först när jag blev ihop med en svensk lärde jag mig att Abba, Roxette och Ace of Base var svenska band.
Därefter fick jag lära mig om låtskrivare som Denniz Pop, Max Martin och Shellback. Häftigt, svenskar dominerar på Billboardlistan!
Men bland mäktiga låtskrivare i världen är det bara ett dussintal som är kvinnor, enligt Femina. I en intervju med Laleh har hon nämnt att endast två procent av låtskrivare på världsnivå är kvinnor.
Jag undrar varför? Är kvinnor rädda att skämma bort sig, är vi inte bra på att ge stöd till varandra? Är män inte bra på att peppa kvinnor? Är kritiken hårdare mot kvinnor? Underskattas kvinnor?
Fetaostsallad med björnbär
(6 pers) Skala och dela två gurkor på längden. Skrapa ut fröna och skär gurkorna i skivor. Riv 1 lime (rivet skal och saft).
Skär en rödlök i ringar. Pressa över limesaft. Skär 200 g fetaost i bitar. Blanda gurka, lök, fetaost och 150 g björnbär. Droppa över 1 tsk crema di balsamico. (Ur Femina)