Under veckans gång har det svenska fenomenet med att låta besökande barn vänta på rummet medan familjen äter middag diskuterats flitigt på internet.
Jag och flera vänner har pratat om detta, ursäkta mitt ärliga språk, sjukliga beteende genom åren. Oavsett hur snål man än är så har jag faktiskt noll förståelse för hur man har mage att inte ge ett barn mat.
Ämnet har även diskuterats i diverse dagstidningar och andra medier under veckans gång. Någon forskare menar att det beror på jantelagen. Jag kan ju bara spekulera, men jag tror att det beror på en nedärvd snålhet. Vintrarna har alltid varit hårda och maten växer inte året om. Man har behövt lagra, sylta, salta och konservera maten så att den ska räcka över vintern.
Nu, och sedan flera decennier tillbaka, behöver vi dock inte leva lika snålt. Därför är det märkligt att detta beteende har fortsatt pågå, och till min förfäran fortfarande verkar pågå.
Jag minns hur jag satt kvar på min kompis rum, medan de åt middag och skrattade nere vid bordet. Ibland brukade jag smyga till dörren för att hungrigt tjuvkika genom glipan.
Men ingen mat fick jag.
Näpp.
Jag fick gömma mig på rummet med kurrande mage.
Att göra:
Åka till Skokloster när vädret och ledigheten tillåter.
Fransk omelett:
Knäck tre ägg och vispa tills det inte finns några klumpar kvar (viktigt). Stek på låg värme. Den ska inte få några som helst tecken på att den blir bränd, utan ska ha en helt jämn gul färg. När den ser lagom krämig ut på ovansidan – vänd in kanterna så den blir som en liten burrito. Servera med färsk persilja.