Jag förstår alla som bunkrade dasspapper när pandemin slog till. Toapapper är för mig den ultimata tryggheten. Mamma köpte hem balar till familjen med grått billigt papper som fastnade i stjärten när man torkade sig. Jag har gjort en stjärtens klassresa och köper gärna toapapper av högre kvalitet, men alltid med en jämförande blick på vad billighetspappret kostar.
Min vän berättar om hur hennes mamma som ständigt försökte få pengarna att räcka till, köpte toapapper styckvis. En klassisk fattigdomsfälla, att handla dyrt och lite för att det kostar mindre i stunden än att köpa många lite billigare. "Men var du inte ständigt nervös över att pappret skulle ta slut?", frågar jag min vän. Inte alls visar det sig. Hon har inte bearbetat sin toapappersbegränsade uppväxt med att köpa balar. Hon köper fritt några fina rullar och när de tar slut är de slut. "Då väter man bara en bomullsrondell eller hoppar in i duschen? Varför denna stress runt toapapper?", säger hon. Jag gapar och tänker att hon är fri, inte en del av det sociala arvet. Hon lät inte toapappret bestämma vem hon skulle bli.
Åsa Karlsson är kulturreporter
Att göra:
På toatemat vill jag uppmana alla som gör långsittningar med mobilen att sprita telefonen med jämna mellanrum. Mobilen är den värsta sanitära olägenheten.
Recept: Sötpotatispytt 4 portioner
Hacka två halloumi och två sötpotatisar i små kvadrater. Stek potatisen tillsammans med två hackade lökar tills potatisen blir mjuk. Häll i halloumin och stek tills den fått färg. Toppa med 100 gram babyspenat och 1 dl solrosfrön. Smaka av med salt och peppar.