Jag njuter av en eftermiddag under ett körsbärsträd tillsammans med min hund när jag får ett meddelande från någon i hemlandet. Ett hot om slutshaming eller slampstämpling. Jag får panik.
Som oäkta dotter i hemlandet fick jag stå ut med många krav – för att undvika att horstämplas. Jag fick verbal och fysisk misshandel vid minsta misstag.
Jag lämnade hemlandet för gott 1994 och hamnade i Sverige år 2000. Här är det olagligt att misshandla barn. Här är kvinnor fria att sola lättklädda om de vill, utan att störas. Kvinnor kan skilja sig en eller flera gånger, eller bo ihop med någon utanför äktenskapet – och ändå respekteras. Kvinnor får göra abort. Och klä sig som de vill. Sverige är en oas för kvinnor.
Jag pratade med en gammal vän från samma hemort, som nu bor i Tyskland. Liksom mig har han blivit moderniserad. Han sade att skillnaden är kulturell och att det tyvärr inte är något jag kan göra. Han lade till: "Men jag tror att djupt inne skulle många döda för att vara i din sits."
Jag ser mig i spegeln på den kvinna jag har blivit. En som önskar ett tryggt samhälle för kvinnor och barn – där man inte agar barn eller djur, och där kvinnor är verkligt fria. Sådant är ju inte självklart för många.
Jag är orolig, mina sår från uppväxten är djupa, jag vet hur förnedrande slutshaming kan vara. Men jag känner trygghet i att jag är i Sverige, som blivit min oas.
Var snäll och förbli det, Sverige. Låt ingen förändra synen på barn och kvinnor.
Att göra:
Utflykt. Kolla Lövsta bruk, orangeriet Drivhuset och äta på Lövstabruks värdshus.