Jag våndas alltid över att någon ska ställa frågan "ska vi spela ett sällskapsspel?". Av någon anledning händer det på nästan varje fest eller myskväll med mina vänner. Varje gång frågan kommer verkar alla tycka att det är en otroligt bra idé, förutom jag.
Vi har aldrig spelat sällskapsspel i min familj. Min gammelmormor trodde starkt att spel var djävulens påfund. Ja – det var andra tider då. Hon lärde därför inte min morfar att spela spel, och han lärde i sin tur inte min mamma, som inte lärde mig och min bror. Inte för att morfar och mamma såg spel som djävulens verk, men för att det helt enkelt aldrig blivit en tradition för dem. Detta har fått till följd att jag inte kan ett enda spel. Jag vet inte hur man spelar monopol, vändtia, fia med knuff eller något annat spel som andra tycks ha vuxit upp med. Varje gång sitter jag där som ett fån medan de andra försöker förklara spelreglerna.
Jag tycker sällskapsspel är en samtalsdödare. När alla fokuserar på en kortlek avbryts spännande och givande samtal. Trots att jag är en tävlingmänniska kan jag dessutom aldrig frammana någon tävlingsanda hos mig själv när det kommer till sällskapsspel.
Jag spelar pliktskyldigt, men drar en lättnadens suck när det är över.
Att göra: Besök något av våra fina slott. Ta fika och en promenad i slottsträdgården. Eller varför inte ta med en picknickfilt, pastasallad och en bra bok? Wenngarns slott är en personlig favorit.
Att äta: Köp färdig tortellini. Blanda 2,5 dl lätt crème fraiche och en fetaost, koka ihop och krydda med salt, peppar och sambal oelek.