Just när jag börjat gå vidare efter min hunds död kom ett besked. Hans aska från krematoriet hade kommit, och det var dags att hämta urnan från djursjukhuset.
Och så grät jag igen. Jag saknar honom. Han följde efter mig hela tiden hemma. Oavsett vad jag gjorde fanns han omkring mig och inspekterade allt jag gjorde. Inte ens toaletten var helig. För endast två veckor sedan lekte han med moppen när jag moppade golvet.
Varför togs han ifrån oss? Jag grät högljutt. Frågan ställdes till högre makter. Vi fick bara tio månader med honom – och när familjen hade det som rörigast. Kanske blev han därmed extra speciell. Han blev vår distraktion från livets utmaningar. Och han slickade gärna bort våra tvivel och oro.
Under de tio månaderna hoppas jag att han var lycklig med oss. Med ett så kort liv är ingenting viktigare än lyckan.
Han har även lärt mig bli en bättre människa. Det finns inget mer genuint än reaktioner som baseras på äkta känslor. Var han rädd, orolig, hungrig eller glad så visade han det tydligt. Han var lojal och varm och älskade oss precis som vi är. Han var vår cheerleader och vårt fan nummer ett, alltid glad över att få välkomna oss hem.
Och han levde alltid i nuet.
Att göra:
Tv-serie. National geographics "Dog Impossible" – en hundspecialist hjälper hundägare första sina aggressiva hundar, på Disney channel.
Tv. Avsnittet om hundar i The world according to Jeff Goldblum, också Disney.
Hästridning. På Basjkir-turridning i Marma kan man boka ryska och isländska hästar.