Att prata inför publik var en av mina styrkor – det skrev jag i måndags. Saken var att jag var bra på att memorera tal, men dålig på att tala spontant. Jag sade ofta den första sak som dök upp i hjärnan.
Minnet var bra. Som ung vann jag i skoltävlingar och skulle representera skolan i ett tv-frågesportprogram. Men så blev jag nervös, och backade ur.
Minnet var bra. Därför lärde jag mig svenska ovanligt fort. Kanske därför kan jag låta "amerikansk" när jag pratar engelska trots att jag har bott bara två månader i USA. Tidigare kunde jag tala lite japanska och spanska. Några lärare och vänner kallade mig för "språkgeni".
Men så det tråkiga: Min hippocampus, delen av hjärnan involverad i minne och lokalsinne, krympte alltför tidigt på grund av trauma.
Flera år har nu gått sedan en magnetkameraundersökning visade min sorgliga hippocampus. Jag hade förlorat mycket i minnesförrådet, och egot krossades. Men i dag saknar jag inte mitt "förlorade fantastiska minne". Jag har lärt mig utveckla en bättre egenskap: empati. Och förmågan att tala – från hjärtat.
Att göra:
1.) Vandra på Laxön i Älvkarleby kommun.
2.) Kolla den grekiska konstnären Anna Klimentidou Thomassons popsurrealistiska konstutställning på biblioteket i Skutskär.
Gör bivaxsalva:
Lägg 18 gram bivax i en glasburk. Häll i 1 dl rapsolja och värm i mikrovågsugn. Blandningen ska inte hettas upp för mycket, bara så att vaxet löser sig i oljan. Rör med en spatel. Eftersom salvan inte har konserveringsmedel så använd den inom tre månader. (Delas av Inger Bevervik Sjöström från Gårdskär).