Jag går till köket och öppnar kylen för att hämta ett paket mjölk. Och då känner jag direkt att något saknas. Var är ljudet av sprattlande? Känslan av mjuk päls på min fot, och kittlande morrhår kring mitt ben? Jag tittar ner. Där kring brukar en vit kanin snurra runt, stampa med sina små tassar på min fot och nosa.
Jag tittar mot ena hörnet av köket – där det en gång stod en stor öppen bur. Nu är buren borta. Och kaninen med.
Tårarna rinner. Jag gråter högt. Jag saknar Ruby, min dotters rödögda kanin.
Ironiskt nog ville jag inte ha kanin till en början. Hon var ett oväntat inköp. Jag var bortrest en vecka på Filippinerna, och när jag kom hem överraskades jag av en skygg och supersöt dvärgkanin på balkongen.
Jag tänkte på allt det nya ansvaret som det innebär. Men kaninen behövdes i min avsaknad, fick jag som förklaring. När jag var bortrest hade dottern svårt att sova. Kaninen blev "sömnmedel" och tröst. Någon sorts extramamma.
Ruby var dock ”snobbig” till en början, hon lät oss inte röra vid henne. Men efter sex månader började hon släppa in oss i sitt liv och blev världens sötaste kanin.
Hon sprang fritt i lägenheten. Som en vakt sprang hon runt och kollade att alla hennes människor var i sina respektive rum.
Hon var som en kollega när jag jobbade hemifrån under pandemin. Mina fötter masserade henne medan mina händer skrev på datorn.
Att få klappa, bära och krama henne – det har varit en gåva. Nu när hon inte längre bor hos oss vill jag påminna er om en sak: ta aldrig någonting för givet.