Jag skulle för första gången uppleva en livlig valborg i Uppsala. Senare skulle jag till en väninnas 50-årsfest. Istället åkte vi till djursjukhuset i Danderyd med en väldigt sjuk hund. Vi trodde att vi inte skulle hämta honom levande igen, att det skulle bli hans sista dag.
Hjärtat brast redan på sjukhuset. Medan jag drunknade i mina egna tårar såg jag också min dotters tårar.
Ångesten tog senare över – att jag kanske inte varit en tillräckligt bra matte. Och så kom tankarna om saknaden när lägenheten kändes tom och tyst utan honom. Som jag ville höra honom gå tassande efter mig, eller hans skall när någon närmar sig lägenhetsdörren, eller se honom inspektera allt jag gör.
Livet är inte oändligt, och vissa får inte heller leva ett långt liv.
På kvällen ringde veterinären med ett nytt besked. Han fick komma hem på permission, och operationen skulle flyttas till måndagen. Men vi inte skulle ha höga förväntningar, diagnosen var en dödsdom, leukemi.
Jag fick energin tillbaka, och peppade min dotter och exman. Nu måste vi hinna göra saker med valpen innan det är för sent.
Varje dag med honom är ett privilegium, och vi får inte ta det för givet. Och goda vänner har ställt upp med städning, mat och annat.
I skrivande stund jobbar jag på gräsmattan under ett körsbärsträd i parken framför mitt hem. Min hundvän är lekfull och njuter av solen, naturen och en pinne. Det är hans första vår med oss.
Att göra:
Njuta av varje vår- och sommardag med hund och familj – inga ursäkter om kallt väder. Ut i solen nu!