Jag läste (såg på tv) en teori om att det här med morgon- och kvällsmänniskor kommer av evolutionen. I tusentals år var vi beroende av eldvakter runt lägereldarna från skymning till morgon. Av praktiska skäl utvecklades med tiden olika typer av människor med olika preferenser för dygnsrytm för att undvika att elden slocknade. Som läsare bör du kanske ta det här med en nypa salt, men själv har jag valt att tro helhjärtat på det.
Jag är en klassisk kvällsmänniska. Tidiga morgnar är för mig bland det värsta jag vet. Men inte har vi något val, vi nattugglor som lever i ett samhälle som av någon anledning format sig efter morgonmänniskorna. Nej då, tidigt ska vi minsann motas upp.
Jag tror inte att morgonmänniskorna förstår sitt eget privilegium. Tidvis gör det mig fruktansvärt irriterad. Man kan alltså på fullaste allvar mötas av personer som självgott raljerar över hur skön den där joggingturen var före jobbet. De berättar om sina lyxiga frukostar som de dukat fram och i god tid hunnit avnjuta framför Nyhetsmorgon.
Min morgonrutin ser annorlunda ut. När mina dubbla alarm går av på högsta volym så är det som om Hesa Fredrik var min sambo. Pandoras flyttkartong öppnar sig medan jag motvilligt sätter mig upp i sängen och konstaterar att hoppet är allt som finns kvar.
Att göra:
Det är söndag – somna om. Lite senare kan du gå på konsert med NYKO Sinfonietta som spelar i Missionskyrkan klockan 18.
Att äta:
Fattiga riddare
Rör ihop 2 ägg med 2 dl mjöl. Tillsätt 2 dl mjölk under omrörning. Doppa formfranska i smeten och stek sedan i smör. Strö över kanel samt socker och servera.