När jag var elva år fick jag en egen ponny. Totte hette han, och var en riktig superstjärna på fälttävlan – en tävlingsgren där man rider dressyr, banhoppning och terränghoppning och där resultatet i alla grenar räknas ihop.
Jag var helt orädd som barn. Att terrängmomentet med fasta hinder som inte går att riva ofta kallas en av världens farligaste sporter avskräckte inte mig.
Som vuxen är jag inte lika orädd längre. Innan tävling har jag en klump i magen, och dagarna innan skojar jag med stallkompisarna om att jag hoppas att jag kommer hem levande. Jag säger det skämtsamt, men menar ändå lite allvar.
Då kan man ju undra varför jag fortfarande envisas med att rida fälttävlan. Jag har slutat några gånger. Köpt en dressyrhäst i stället, det blir lugnare så. Men det tar aldrig lång tid innan jag är tillbaka på terrängbanan igen. Jag kan inte låta bli.
Förra helgen tävlade jag på Åby gårds sommarfälttävlan utanför Knivsta. Och det slog mig vad det är som gör att jag inte kan slita mig från sporten. Innan starten räknas det ned från 10, sedan ropar funktionären "rid". Då flyger man iväg. I den stunden känns det aldrig läskigt, det är bara en känsla av frihet och att vara helt sammansvetsad med sin häst. Adrenalinkicken gör att man känner sig fullkomligt oövervinnerlig.
Kanske har jag en dödslängtan, men jag kommer nog aldrig kunna sluta med min kära hobby.
Att göra: Åk på turridning. Ett mysigt sätt att uppleva sommarnaturen.
Att äta: Fetaostkyckling. Koka ihop en fetaost och 2,5 dl crème fraiche. Krydda med salt och peppar. Lägg som ett täcke över kycklingfiléer och in i ugnen.