Det finns något väldigt tydligt med att gå upp på berg. Ett tydligt mål. Man ser toppen och man vet att dit ska jag.
Att vara ute i naturen och bara gå och gå. Det är också väldigt meditativt. Det känns fint att veta att allt man egentligen behöver ryms i ryggsäcken som man bär med sig på ryggen. Då är ryggsäcken det enda som tynger mig.
Ju närmre man kommer toppen desto större distans känner man till allt som man annars tänker på och oroar sig för. Känslan av att alla problem är där nere – men nu är jag här uppe. Jag tar hand om allt det andra när jag kommer ner igen.
Men att vara på toppen av berget handlar om mer än så. Det finns de lite mer ytliga aspekterna. Den vackra utsikten och den malliga känslan av att "hit upp gick jag minsann alldeles själv". Och maten smakar alltid lite godare när man är ute i naturen och känner sig lite utmattad.
Snart bär det av mot nästa äventyr. Då ska jag ta mig så högt upp jag kan i Sverige – alltså till toppen av Kebnekaise. 2096 meter över havet och exakt lika många meter bort från vardagen. Jag tror att det blir toppen!
Alexzandra Persson är reportern som trivs bäst på höga höjder.
Att titta på: Dokumentären "Free solo" som handlar om extremklättring.
Att laga (på vandringsturen):
Den bästa dagen på vandringsturen är när jag får äta kantarellsoppa kokad på stormköket. Lägg torkade kantareller i blöt. Stek dem sedan i olja. Gör iordning pulver-kantarellsoppa enligt anvisning (Ofta med mjölkpulver och vatten). Ät ett gott knäckebröd med mildost på tub till.