Lilla Bodil trippar fram med sina små runda tassar längs dikeskanten och är sådär alldeles urgullig. Hon är ett litet kraftpaket, hennes leende och platta rynkiga nos är det inte många som kan motstå. Men nuförtiden har hon lärt sig att hon inte behöver hälsa på varenda människa hon ser längs vägen, och hon kan fortsätta sniffa på ett grässtrå i godan ro även om det kommer en joggare.
Det är jobbigt att ständigt vara beredd att någon ska komma och vilja umgås, klappa en eller be en om nåt. Och när man själv inte kan sätta stopp, blir det lätt stressigt. Därför måste matte ofta säga nej. Det kan verka stroppigt – rentav högfärdigt. Ibland blir de då sura, de där som kommer fram. Man måste väl få hälsa?
Nej, det måste man faktiskt inte. Det går alldeles utmärkt att gå förbi och klucka lite för sig själv över hur otroligt gullegullig hon är. Det är inte Bodils fel. Hon kan faktiskt bli så till sig när någon vill hälsa att hon hoppar och riskerar att göra illa sig. Och får svårt att sen koncentrera sig på annat. Vart var det där grässtrået nu igen? Ibland glömmer hon bort att äta och dricka för att hon så gärna vill vara till lags.
Jag försöker lära mig lite av Bodil. Tänker att jag inte behöver umgås med alla, och försöker vara medveten om vilka jag ger min energi åt. Så att jag också hinner sniffa på mitt grässtrå.
Och kissa på det.
Att göra i dag:
1) Podd. Gigwatch. Fascinerande om den nya ekonomin.
2) Serie. "Betty" på HBO om skejtare i New York.
3) Bok. Strega av Johanne Lykke Holm.
Dagens rätt:
Det finns en ny hallon-lakrits glass i affären. Blir knappast mer rätt än så.