Nej, jag har absolut inga belägg för detta, det är bara mina egna spekulationer. Men jag blir ibland sugen på mat som innehåller ämnen jag (tror att jag) har brist på.
Jag är till exempel väldigt dålig på att äta frukt, jag köper det aldrig och jag glömmer helt ärligt typ bort det.
Men i veckan stod flera fruktkorgar utplacerade runt om på redaktionen, och min mun började vattnas när jag såg alla färggranna persikor, bananer och äpplen.
Jag slängde mig huvudstupa över fruktkorgen och i princip faceplantade tre frukter samtidigt.
Efteråt kände jag skam. Hur kunde jag, nästan perverst, sluka så mycket frukt?
I efterhand tänker jag att det berodde på vitaminbrist.
Samma sak hände nämligen för några år sedan, fast med kött. Jag har aldrig varit en stor köttätare, inte som ett statement utan för att jag helt enkelt inte är en köttperson. Jag har aldrig plockat upp en kotlett i mataffären när jag gått förbi. Därför har det ibland gått väldigt långa perioder utan att jag har ätit kött.
Men så plötsligt en dag gick jag förbi köttdisken, och min mun började vattnas. Jag kände mig som en dinosaurie som dreglade över de möra stekarna. Utan att tänka slängde jag ner några köttbitar i vagnen, sprang hem och stekte dem. Inte ens mycket – de skulle vara blodiga.
Efteråt kände jag samma skam.
Men sedan tänkte jag att det förmodligen rörde sig om proteinbrist.
Att göra:
Se Markus Krunegård i Parksnäckan den 5 juli
Sangria:
Skär äpple, apelsin, citron och stjärnanis. Blanda 1 liter fruktigt vin, 0,5 dl cognac och 4 dl sockerdricka med frukten i en tillbringare. Addera 2 kanelstänger.