Jag minns en tid när jag föraktade emojis. Killar som skickade glada gubbar med solglasögon fick intresset att vissna direkt. Jag minns en tid när jag började uppskatta de där gubbarna. Det blev så mycket enklare att skämta och mjuka till de där hårda svarta bokstäverna när man fick lägga till ett hjärta eller ett gristryne.
Så har tiden kommit när jag inte klarar kommunikation utan emojis. Jag skickar beröm till en kollega för en artikel han skrivit. Han skickar tillbaka ett: Tack. Inget utropstecken, inget hjärta och ingen glad gubbe. Hjärtat börjar hamra, de inre demonerna börjar konferera med varandra. Vad menar han egentligen med det där tacket? Är det ett: tack, ni vet ett sånt man säger när någon har klappat en på huvudet och man bara inte vill att personen ska gå upp i rök? Eller är det tack som säger: tack och hej, kontakta mig inte mer?
Jag fattar så klart att han förmodligen inte menar någonting annat än just tack för berömmet. Men i denna inflation av skriven kommunikation och snabba tummar upp, så kan en utebliven tumme skära som en kniv i bröstet.
Att göra:
Tv-serien "Dopesick" på är så spännande och lärorik att den faktiskt kan vara värd att teckna ett abonnemang på Disney Plus för.
Kycklinggryta med het korv:
Hacka 100 gram svartkål, 3 vitlökar och 1 rödlök. Stek i smör och tillsätt 3 strimlade kycklingfiléer och 1 skivad kryddig korv (chorizo). Stek tills kycklingen fått färg och tillsätt 1 dl vitt vin, 200 gram färskost med gräslök, 5 dl vispgrädde, 1 dl vatten, 3 msk dijonsenap. Koka ihop i några minuter, smaka av med salt och peppar och servera med ris.